Matte

Dagens serie rör ett ämne som jag är säker på att många ägare och husdjur känner igen. Ibland vaknar liksom bus-anden inom en och det kliar lite i fingrarna. Det går att klicka på den för att få se den större.

Serie-fredag!

Hallå alla! Hösten är på intåg, och med den kommer vardagen, mys och mörker. Jag kommer lägga upp en liten serie varje fredag som jag hoppas att ni kommer att uppskatta! De kommer röra lite olika saker, och jag har en stark misstanke om att de flesta kommer att vara hundrelaterade. 😉

Först ut, ett ämne som nog många hundägare känner igen. Får hunden vara i sängen hos er? Hos oss är det faktiskt helt okej. Men helst på överkastet. 

Kluven

Jag börjar känna mig rätt kluven när det kommer till det jag gör. Å ena sidan har jag det här främst som en hundblogg, men det känns som om det börjar gå mer och mer åt konsthållet. Jag är inte helt säker på om jag bör dela upp det. Alltså att helt enkelt skapa två olika bloggar, en för hund och en för konst, eller om jag bara ska försöka bli bättre på att tagga mina inlägg. Jag vill väldigt gärna ha allt samlat på ett och samma ställe, men samtidigt kan jag inte låta bli att fundera på vem som är min egentliga målgrupp. Det är samma med den konst och de projekt jag håller på med just nu – målgrupperna skiljer sig åt samtidigt som de förenas iom att de båda tillhör mig och att båda är mina intressen. Här känner jag även att Facebook-sidan kommer i kläm – jag vill använda den för att posta min konst, samtidigt som jag inte vill att de som är intresserade av att beställa känner att de drunknar i en mängd (för dem) bilder som inte är i deras intresse.

Det är svårt.

Speciellt eftersom att hillevill är “mitt” namn, och jag vill inte riktigt dela upp det till att enbart tillhöra företaget. Jag vill även använda det för att det är jag, det jag gör och det jag kommer att göra.

Jag tror ju att det blir tydligare när jag väl är igång med min shop, samtidigt som jag på något sätt måste rensa upp det innan jag är där. Ett litet moment 22 alltså.

Utöver det är jag igång med att starta en webcomic (lol igång. Kanske om ett år?) och den kommer ju vara på engelska. Vilket är lite läskigt för min engelska är lite knackig, jag har inte riktigt gjort någon “reklam” på engelska sidor och jag “hittar” inte längre på den delen av internet. Utöver det vill jag ju ha en FB-sida till det på engelska, men jag kanske “tappar” folk om jag delar upp det i svenska och engelska. Samtidigt som att inte ha en sida på enbart engelska inte är ett alternativ.

Har ni “tröttnat” på användningen av “kaninöron” än?

Lite funderingar mitt i allt. Jag kan i alla fall lova att oavsett hur det blir kommer det bli bra mycket mer aktivitet här än det varit på ett tag. Jag måste bara få livet på rätt köl igen.

Det går bra nu!

Jag vill inte tråka ut er – det går faktiskt bra nu. Men mitt nuvarande jobb är väldigt krävande. Vi kutar omkring som skållade troll hela gänget. Jag har gått ner 3 kilo sen jag började, och då vill jag ju tillägga att muskler väger mer än fett. För muskler, det har jag fått ett helt gäng. Har helt plötsligt storlek 28/38 i mina byxor istället för 30-31/40-42. Nä, men våra arbetspass ligger inte alltför sällan runt 9h, och det kommer bli mer nu när vi går upp i högsäsong. Har jag en dag ledigt tillbringar jag den med att sova och försöka hinna ikapp med de saker jag behöver göra. Utöver det har jag en hand som inte riktigt fungerar som den ska, speciellt efter vissa arbetspass. NÅVÄL.

(undersökte om jag kan rita med vänsterhanden nu när höger är körd. Tror inte mina beställare skulle bli helt nöjda. 😉 )

…nog om det. JAG HAR FÅTT ETT JOBB. Häftigt va? Den börjar med 6 månaders provanställning från och med augusti, men vill de ha kvar mig efter det så har jag en 50% tillsvidare tjänst. Och det passar mig faktiskt superbra, för jag ska starta företag. Jag kan inte fatta att det bara är något år sen jag bestämde mig för att se vad som hände om jag vågade försöka, och nu sitter jag här ett år senare och känner att jo, det här kan nog faktiskt gå. Det är jättehäftigt. Så en anställning på 50% vid sidan om den tiden jag kommer lägga på uppstart och allt det där, det känns riktigt, riktigt bra. Det känns som om jag är på väg. Äntligen.

(Hasse: Hallå? Handlar inte den här bloggen om mig egentligen?)

Och Hasse-man då? Ja, han är en liten tonåring med ludd mellan öronen. Hans nya grej är att skälla på allt som rör (och inte rör) på sig. Vi försöker väl ta hänsyn till hans sprudlande hormoner, och dessutom har jag så fruktansvärt lite energi nu för tiden. Hasse-Magen är dock bättre, vilket vi är väldigt glada för. Vi pratar ofta om en lillebror till Hasse, för vi vet att vi vill ha en till men. Ehm. Det får dröja ett tag. Tills jag känner att jag och Hasse har kommit lite längre med det vi försöker uppnå, eller han är lite mindre av en drygis med ludd i hela huvudet. Men med ett nytt jobb och med känslan av att vara på gång är det i alla fall möjligt att drömma. Jag får känslan av att Hastur inte riktigt bör vara ensamhund. Han skulle trivas med en kompis. Kaniner duger inte riktigt.

Sist men inte minst så skrev jag en liten artikel till Lapphunden, tidningen för Svenska Lapphundsklubbens medlemmar – och den kom med! Superkul tycker jag.

Titt så fint! ;D Inte den bästa bilden, menmen. Ibland undrar jag var jag är om ytterligare ett år. Men som sagt, det går bra nu!

Hastur, min fjant.

Igår beslöt vi oss för att haka på Grizzlys hundpromenad. Vi var anmälda och klara, men eftersom att Hastur har varit en total fjant de senaste dagarna (tre löptikar i kvarteret och ovanligt mycket ludd i Hasse-örat) var jag väldigt tveksam. Jag har dessutom fått diagnosen karpaltunnel på högerhanden. Det är inte farligt, men det innebär sjukgymnastik och att jag får sova med skena. Jag ska dessutom inte belasta handen, vilket är lättare sagt än gjort till en högerhänt konstnär som dessutom är hundägare och jobbar på ett väldigt fysiskt krävande jobb. Exempelvis går jag mellan 2 – 2,5 mil om dagen.

Efter mycket velande beslöt jag mig för att gå ändå. Det var väldigt nära att jag gav upp när Hastur la sig ner och spjärnade emot på eftermiddagspromenaden för att slicka på en tikfläck. Nej, istället grävde jag fram midjebältet och kopplade på. Då hade jag ju båda händerna fria och det kanske inte skulle behövas så mycket belastning på just högerhanden. Fyllde på med torkad lunga och begav mig bort till Anna. Väl där skötte hennes cockerspaniel Ville spakarna och vi var framme vid bruksan på nolltid. Hastur skällde faktiskt inte ens hälften så mycket som jag trodde att han skulle  göra. Däremot drog han som en oxe. Det var -väldigt- mycket hundar där och ibland fick han för sig att ge upp sitt finska lapphunds-tokskall, men jag var ändå nöjd för jag vet hur det kan låta när vi kommer till bruksan. Vi valde att gå i slutet av promenaden, det kändes bäst. Hastur drog för fulla krafter till en början, men eftersom jag hade midjebältet var det inte så farligt. Jag hade aldrig orkat med vanligt koppel det kan jag ju erkänna. Efter ett allvarligt snack med Hastur om sina stressnivåer (med faktiskt kontakt!) beslöt jag mig för att gå helt sist. Då hamnade vi tydligen ovetandes bakom en löptik. Det gick trots det fortsatt bra, även om Hastur drog från och till, fastnade i fläckar och hade sig. Det gick lättare och lättare att få kontakt med honom, och när vi väl var tillbaka till bruksan hade vi tom klarat ett par hundmöten galant. Vi tittade på uppvisningen av rallylydnad och lydnad, och båda såg faktiskt riktigt roligt ut! Jag tänker mig att vi ska börja med rallylydnad nu, något måste vi ju göra. Agility vill jag också börja med men jag har så sjukt lite fritid just nu att det inte riktigt känns värt pengarna det kostar att få låna banan. Rallylydnad känns lättare att pyssla med hemma. Hur som, jag är väldigt glad att jag tog mig iväg. Hastur är kanske en 15 månaders-fjant, men han är en otroligt duktig 15-månaders fjant. Superstolt matte.

Älskade skitgris.

“Ska du tvätta den där?” frågade Husse och rynkade på näsan.

Föremålet för den rynkade näsan låg på golvet mellan oss med bus i blicken och en kraftig odör.

“Mm”, mumlade jag och önskade att jag slapp.

Hastur behöver egentligen inte badas. Typ, någonsin. Men han har en äcklig vana att inte riktigt bry sig om ifall han klarar av att gå och kissa samtidigt (något han har gemensamt med en del människor) och då kan det hamna både här och där. Då blir det att jag sköljer Hasse-magen och tvålar in den sparsamt med Dirty Talk från Pet-Head. Det luktar gott och tar bort kisslukten. Men både jag och husse visste att det var inte riktigt det som behövdes den här gången. Nej, den här gången behövde vi ett tvättäkta bad. Hastur har dessutom börjat fälla nu, och jag vet att om jag badar honom så fäller han mer. Då kan jag gå över honom ordentligt med mina kammar och kardor och få bort den döda Hasse-pälsen som börjat släppa i långa luddiga korvar.

Efter en tur i rastgården var han dessutom rejält grusig, så då kändes det som att jag inte kunde skjuta upp det längre.

När vi kom hem parkerade jag hunden i badrummet. Hans öron åkte upp och ner hela tiden. Han visste precis. När jag hämtade schampot åkte öronen ner och gömde sig i fluffet, jag tror han känner igen lukten.

I med halkmattan, hunden och sen är det bara att tvåla in och skölja. Det går ju fort men det är inte vare sig mattes eller Hasses favorit. Anledningen är enkel.

Hasse ogillar att bada för då blir man blöt. Och det finns inget värre än att bli riktigt blöt. Skulle matte eller husse glömma bort att torka efter en regnig promenad blir de snabbt uppmärksammade på sitt misstag. Sen sitter han snällt och serverar tass efter tass tills han är torr. Åh, lycklig den Hastur som är torr.

…det är inte för inte som de flesta bilder vid sjöar är på Hastur framför vattnet. Han kan gå i men gillar att mölja runt, inte simma.

Nåväl. Matte ogillar att bada Hasse för då blir han blöt. Och det finns inget värre än en genomblöt Hasse. En genomblöt Hasse går runt och stör och skakar demonstrativt på sig, skäller, hoppar och fjantar sig. En genomblöt Hasse ger sig inte fören han är torr. Åh lycklig den matte som har en torr Hasse-hund.

(…som tur är har jag införskaffat en Pluto-duk i storlek XL. Den förkortar Hasses torktid med mer än hälften. Fantastiskt, tycker alla inblandade.)

Den sista medicinen?

I helgen skulle jag och husse på discodans i Stockholm. Det är inte det roligaste för en hund så Hastur fick en weekend bokad tillsammans med min syster. På landet finns det en inhägnad trädgård och flera andra hundar att leka med, så vi misstänkte att det inte skulle gå någon nöd på honom.

Mycket riktigt. Det här var den enda bilden som gick att få på honom.

Det är lite som att försöka tyda en bläckfläck, men om ni tittar noga ser ni en suddig Hastur-fläck som springer runt tillsammans med pommen Sheldon, airedaleterriern Lovis och sheltien Chase.

Jag var ju dock lite orolig, för Hasturs mage är ju… ptja, Hasturs mage. Min syster såg lite svettig ut när jag plockade fram medicin och mat med sina frystejpade instruktioner. Jag förklarade att det viktigaste var att han fick sin B12:a, att Fortifloran bara var till en dag och att canikuren och pro-kolinet var utifall att.

Under vistelsen i Stockholm fick jag en uppdatering – Hastur hade minsann festat på både doritos och öl! Typiskt, att man inte kan lämna honom någonstans.

En annan kul sak under helgen var att Fredrik Svarén hörde av sig för att berätta att de hade fått massa fina kommentarer på rosetterna de delade ut under Lapphunds SM! Vi kunde ju tyvärr inte närvara, men riktigt, riktigt roligt att se min designade logga på rosetterna!

(…bilden gissningsvis tagen av Cattlin Marques?)

Aja. När vi väl kom hem visade det sig att Hastur inte saknat oss alls. Han hade sprungit runt hela helgen och lekt, busat och grävt upp mammas trädgård. Efter en förmaning om att ta med oss ett lass jord nästa gång vi besökte fick vi kaffe och kaka. Hastur passade på att leka med Chase en sista gång innan vi for hem.

Det har gått bra med Hasse-magen i helgen. Även om han har en del jord i sitt omlopp och det går lite trögt nu hoppas vi att den hostar igång igen. Nu är vi faktiskt nere på en medicin. Jag tror att de av er som har medicinerat era hundar någon gång vet hur det känns när det är så mycket att hålla reda på att det knappt går. När det känns som man konstant har lite pro-kolin i håret och lite fortiflora på kläderna. Jag hoppas av hela mitt hjärta att vi inte behöver gå in med något mer igen. Klarar magen sig på B12:an så är det jättebra. Den ska vi förresten sluta ge nu i början av juni. Jag ska rådfråga vet innan vi gör det, och se om vi ska komma in på något kontroll-test. Fortsätt håll tassar och tummar för oss, för nu känns det faktiskt som det går mot ljusare tider.

Konst, inkallning och en pigg hund.

Mitt senaste post skickade inte Hastur i den nedgående spiral jag var rädd för. Nej, han hänger fortfarande i på förbättringståget. Även om jag fortfarande får en mindre hjärtattack varje gång hans mage knorrar så verkar det hålla i sig. Om ett par dar är det slut på Fortifloran (vi har behandlat i 30 dagar) och jag vet inte om jag ska våga låta honom gå av den och köpa mer, eller om jag ska ha is i magen. Vi-siblinet har verkligen gjort skillnad på konsistensen (finns det fortfarande någon krackelmagad som läser min blogg? Förlåt isåfall.) och det ska vi väl fortsätta med. I evig tid? Ingen aning. Ja, och så är det ju B12:an då. Den där lilla tabletten ska vi sluta ge nu i början av juni. Där kommer jag ringa vet och prata igenom det ordentligt innan vi gör det. Eftersom förbättringen har skett långsamt så är det inte alls konstigt om det är just B12:an som har hjälpt, och att då sluta med något som är så långsamtverkande och behöva börja om igen… ja. Ni förstår säkert.

Hastur är i alla fall en pigg och glad hund just nu, vilket är otroligt skönt att se. Att kunna sluta ha honom på koppelvila har också varit extremt skönt. Han har ju så mycket fart under tassarna att det är rent löjligt.

Jag har varit väldigt stolt över vår inkallning på sista tiden. Han har varit väldigt lyhörd och tacksam(?) över att få gå lös och plöja igenom vitsippe-fälten. Han har kommit när jag har ropat även i skarpt läge. Tex när vi träffade en lös schäfer, en hare och dom där lustiga feta duvorna som sitter still på backen och verkar vara till för att plockas av en glad finsk lapphund. Eftersom det är en barnkammare i naturen nu har jag varit extra försiktig och hela tiden tänkt att han ska hålla sig väldigt, väldigt nära mig för att förtjäna att vara lös. Och det har gått bra.

…fram tills för ett par dar sen när jag får ett meddelande på jobbet från husse om att Hastur har stuckit efter en fasan och varit borta i ett par minuter. Så nu åker långlinan på och jag kommer köra både nya och gamla inkallningsövningar. Det här SKA funka. Dessutom kommer husse nu få vara mer involverad i den biten, för jag misstänker att Hastur lyssnar lite, lite mindre på husse just eftersom att han inte varit så involverad i den biten. Men inkallning är egentligen min favorit att träna, så det kommer dyka upp massa roliga övningar här på bloggen med. Lös i naturen kommer vår hjälte dock inte få vara, inte tills jag känner att han lämnar de stackars vilda djuren i fred. Men vi har ju vår långlina. ❤

Konst ja. Jag har ju börjat jobba igen, vilket är kul men utmattande. Jag har inte så mycket fritid till att rita ägare + hund och liknande bilder, så är ni intresserade så är det bäst att lägga en beställning innan den 25 maj. Lättast gör ni det via min Facebook-sida, Hillevill. Bilden behöver inte vara betald innan den 25 maj för att ni ska hamna på kölistan.

Priser: 
Hund: 150, +100 för extra hund i samma bild
Människa: 150:- för ett huvud och 180:- för en helkropp
Ägare + hund: 275, +100 för extra hund i samma bild.

Exempel:
  

Sen har jag även en massa fina saker i min Tictail-shop, och där kommer jag lägga upp flera saker framöver. Bland annat kommer jag satsa på att inkludera mer hundraser! Är det nån speciell ni är sugen på så skriv gärna det i kommentarerna.

…och ja, den australiska terriern och bullterriern står redan på min lista. 😉

Lite bättre?

Jag har alltid varit en väldigt skrockfull person. Så när saker och ting börjar bli lite bättre med Hastur så vågar jag inte riktigt säga det. Ofta är vi tillbaka ganska snabbt igen, men nu börjar han faktiskt bli lite bättre. Det knorrar knappt alls i hans mage och gör det det så är det normalt magknorr. Inte det där magknorret som kan förvirras med de gutturala ljuden i The Grudge.

Anledningen till att jag ändå vågar skriva att han är lite bättre är för att ni är så många som har hjälpt till och stöttat mig när det varit som värst, och ni förtjänar faktiskt en uppdatering. Ja, han börjar bli lite bättre. Vi ger färskfoder nu och vi tillsätter fortiflora och en liten tablett B12. Idag har vi även börjat strössla lite vi-siblin över. Det kan vara så att hans mage behöver mer fibrer i fodret helt enkelt. Vi vet inte vad som är fel, men han är i alla fall bättre.

Lilla hjärteskrutt.

Nu ska jag gå och ta i trä, kasta pepparkorn och spotta tre gånger över axeln.

Ritade bilder på hundar och ägare <3