Hastur, min fjant.

Igår beslöt vi oss för att haka på Grizzlys hundpromenad. Vi var anmälda och klara, men eftersom att Hastur har varit en total fjant de senaste dagarna (tre löptikar i kvarteret och ovanligt mycket ludd i Hasse-örat) var jag väldigt tveksam. Jag har dessutom fått diagnosen karpaltunnel på högerhanden. Det är inte farligt, men det innebär sjukgymnastik och att jag får sova med skena. Jag ska dessutom inte belasta handen, vilket är lättare sagt än gjort till en högerhänt konstnär som dessutom är hundägare och jobbar på ett väldigt fysiskt krävande jobb. Exempelvis går jag mellan 2 – 2,5 mil om dagen.

Efter mycket velande beslöt jag mig för att gå ändå. Det var väldigt nära att jag gav upp när Hastur la sig ner och spjärnade emot på eftermiddagspromenaden för att slicka på en tikfläck. Nej, istället grävde jag fram midjebältet och kopplade på. Då hade jag ju båda händerna fria och det kanske inte skulle behövas så mycket belastning på just högerhanden. Fyllde på med torkad lunga och begav mig bort till Anna. Väl där skötte hennes cockerspaniel Ville spakarna och vi var framme vid bruksan på nolltid. Hastur skällde faktiskt inte ens hälften så mycket som jag trodde att han skulle  göra. Däremot drog han som en oxe. Det var -väldigt- mycket hundar där och ibland fick han för sig att ge upp sitt finska lapphunds-tokskall, men jag var ändå nöjd för jag vet hur det kan låta när vi kommer till bruksan. Vi valde att gå i slutet av promenaden, det kändes bäst. Hastur drog för fulla krafter till en början, men eftersom jag hade midjebältet var det inte så farligt. Jag hade aldrig orkat med vanligt koppel det kan jag ju erkänna. Efter ett allvarligt snack med Hastur om sina stressnivåer (med faktiskt kontakt!) beslöt jag mig för att gå helt sist. Då hamnade vi tydligen ovetandes bakom en löptik. Det gick trots det fortsatt bra, även om Hastur drog från och till, fastnade i fläckar och hade sig. Det gick lättare och lättare att få kontakt med honom, och när vi väl var tillbaka till bruksan hade vi tom klarat ett par hundmöten galant. Vi tittade på uppvisningen av rallylydnad och lydnad, och båda såg faktiskt riktigt roligt ut! Jag tänker mig att vi ska börja med rallylydnad nu, något måste vi ju göra. Agility vill jag också börja med men jag har så sjukt lite fritid just nu att det inte riktigt känns värt pengarna det kostar att få låna banan. Rallylydnad känns lättare att pyssla med hemma. Hur som, jag är väldigt glad att jag tog mig iväg. Hastur är kanske en 15 månaders-fjant, men han är en otroligt duktig 15-månaders fjant. Superstolt matte.

Konst, inkallning och en pigg hund.

Mitt senaste post skickade inte Hastur i den nedgående spiral jag var rädd för. Nej, han hänger fortfarande i på förbättringståget. Även om jag fortfarande får en mindre hjärtattack varje gång hans mage knorrar så verkar det hålla i sig. Om ett par dar är det slut på Fortifloran (vi har behandlat i 30 dagar) och jag vet inte om jag ska våga låta honom gå av den och köpa mer, eller om jag ska ha is i magen. Vi-siblinet har verkligen gjort skillnad på konsistensen (finns det fortfarande någon krackelmagad som läser min blogg? Förlåt isåfall.) och det ska vi väl fortsätta med. I evig tid? Ingen aning. Ja, och så är det ju B12:an då. Den där lilla tabletten ska vi sluta ge nu i början av juni. Där kommer jag ringa vet och prata igenom det ordentligt innan vi gör det. Eftersom förbättringen har skett långsamt så är det inte alls konstigt om det är just B12:an som har hjälpt, och att då sluta med något som är så långsamtverkande och behöva börja om igen… ja. Ni förstår säkert.

Hastur är i alla fall en pigg och glad hund just nu, vilket är otroligt skönt att se. Att kunna sluta ha honom på koppelvila har också varit extremt skönt. Han har ju så mycket fart under tassarna att det är rent löjligt.

Jag har varit väldigt stolt över vår inkallning på sista tiden. Han har varit väldigt lyhörd och tacksam(?) över att få gå lös och plöja igenom vitsippe-fälten. Han har kommit när jag har ropat även i skarpt läge. Tex när vi träffade en lös schäfer, en hare och dom där lustiga feta duvorna som sitter still på backen och verkar vara till för att plockas av en glad finsk lapphund. Eftersom det är en barnkammare i naturen nu har jag varit extra försiktig och hela tiden tänkt att han ska hålla sig väldigt, väldigt nära mig för att förtjäna att vara lös. Och det har gått bra.

…fram tills för ett par dar sen när jag får ett meddelande på jobbet från husse om att Hastur har stuckit efter en fasan och varit borta i ett par minuter. Så nu åker långlinan på och jag kommer köra både nya och gamla inkallningsövningar. Det här SKA funka. Dessutom kommer husse nu få vara mer involverad i den biten, för jag misstänker att Hastur lyssnar lite, lite mindre på husse just eftersom att han inte varit så involverad i den biten. Men inkallning är egentligen min favorit att träna, så det kommer dyka upp massa roliga övningar här på bloggen med. Lös i naturen kommer vår hjälte dock inte få vara, inte tills jag känner att han lämnar de stackars vilda djuren i fred. Men vi har ju vår långlina. ❤

Konst ja. Jag har ju börjat jobba igen, vilket är kul men utmattande. Jag har inte så mycket fritid till att rita ägare + hund och liknande bilder, så är ni intresserade så är det bäst att lägga en beställning innan den 25 maj. Lättast gör ni det via min Facebook-sida, Hillevill. Bilden behöver inte vara betald innan den 25 maj för att ni ska hamna på kölistan.

Priser: 
Hund: 150, +100 för extra hund i samma bild
Människa: 150:- för ett huvud och 180:- för en helkropp
Ägare + hund: 275, +100 för extra hund i samma bild.

Exempel:
  

Sen har jag även en massa fina saker i min Tictail-shop, och där kommer jag lägga upp flera saker framöver. Bland annat kommer jag satsa på att inkludera mer hundraser! Är det nån speciell ni är sugen på så skriv gärna det i kommentarerna.

…och ja, den australiska terriern och bullterriern står redan på min lista. 😉

Lite bättre?

Jag har alltid varit en väldigt skrockfull person. Så när saker och ting börjar bli lite bättre med Hastur så vågar jag inte riktigt säga det. Ofta är vi tillbaka ganska snabbt igen, men nu börjar han faktiskt bli lite bättre. Det knorrar knappt alls i hans mage och gör det det så är det normalt magknorr. Inte det där magknorret som kan förvirras med de gutturala ljuden i The Grudge.

Anledningen till att jag ändå vågar skriva att han är lite bättre är för att ni är så många som har hjälpt till och stöttat mig när det varit som värst, och ni förtjänar faktiskt en uppdatering. Ja, han börjar bli lite bättre. Vi ger färskfoder nu och vi tillsätter fortiflora och en liten tablett B12. Idag har vi även börjat strössla lite vi-siblin över. Det kan vara så att hans mage behöver mer fibrer i fodret helt enkelt. Vi vet inte vad som är fel, men han är i alla fall bättre.

Lilla hjärteskrutt.

Nu ska jag gå och ta i trä, kasta pepparkorn och spotta tre gånger över axeln.

Provsvar?

Idag fick vi de sista provsvaren och de var negativa allihop. Det är bra – vi vill ju självklart inte att han ska ha någon av de elakingarna vi har testat för. Men på ett  sätt hade det varit skönt att veta vad det är som är fel. Något är ju fel. Men vi har en jämnare nivå på lidandet nu, och även om han inte är bra i magen är det inte jätteofta han är speciellt dålig heller. Jämna plågor.

Vi ska även börja testa att tillsätta mer fibrer i maten. Det kan gå bra, det kan gå dåligt och det kan vara verkningslöst. Jag har väl egentligen börjat vänja mig vid det här nu. Det är inte lika jobbigt längre. Det hänger ju också ihop med att han inte verkar ha ont speciellt ofta, så även om det är jobbigt och påfrestande på alla nivåer så lider han ju inte på samma sätt som han gjorde i början när eländet drog igång.

Igår var vi ute på en långpromenad på 5 km. Det var riktigt skönt att få se honom springa runt och skutta.

Det är ju så sjukt vackert ute just nu.

Nä.

Det blir inga utställningar eller tävlingar framöver. Det har jag väl också kommit över. Det blir fokus på att få ihop min hund. Vi har i alla fall en jättebra veterinär som förstår vikten av att vi tar en sak i sänder. Vi kan inte göra allt på en gång ändå, och det är skönt att slippa hetsen.

Samtidigt är det lite svårt när folk frågar “jag trodde han var bra nu?” för det känns som att jo, han borde vara bra nu. Men magar tar tid. Det blev dessutom väldigt tydligt för mig idag varför vi inte testar mer – för nästa steg är en biopsi som innebär att de måste öppna buken. Det är ingenting vi vill göra om vi slipper. Första linjens försvar där är ändå “bara” att pyssla med foder, vilket är det vi gör nu. Jag lägger varken mig själv eller mina djur under kniven utan att ha en ruskigt bra anledning. Om han inte blir bättre så måste vi, men vi är inte där än.

Först och främst ska Hasse få lite visiblin.

Gullapa.

Limbo

Hastur är fortsatt sjuk och på koppelvila. Han får mat fyra gånger om dagen och promenader så ofta som det verkar behövas, men det brukar landa på en fem – sju om dagen. På nätterna hoppas vi mest på att få sova utan att Hasse-magen bubblar och fräser alltför mycket. Vi har lämnat in för nya tester hos vet idag så vi hoppas vi får svar snart. Det vi testar för är väldigt ovanligt, men det är ju en klen tröst om han faktiskt har det.

Vi kör på med daglig dos av B12, canikur och pro-kolin. Vi fick lite påsar med forti flora av vet som vi ska testa att ge. Maten består av vom, kokt potatis, morötter, torsk och sönderbankad Six Fish från Orijen. Om vi inte smular Orijen:en så vill vår hjälte bara äta torrfodret och rata resten, och det är inte tillåtet.

Oavsett så känns det som att det kommer ta ett tag att komma tillbaka till något normalt, vad det nu än är. Hjärtat säger allergi, men det spelar ju inte så stor roll vad det säger. Egentligen spelar det ingen roll varför det har blivit så här, utan bara hur vi kommer ur det.

Jag längtar till att kunna leka och träna igen. Så fort Hastur blir lite piggare brukar det sluta med att magen krashar igen, så inte ens de dagar han bubblar över av energi vågar jag låta honom springa av sig. Har ni haft en unghund på koppelvila? En vecka? Ett par? Över en månad?
Det känns som vi är fast i limbo. Som tur är har vi ett underbart supportgäng som hejar på oss även nu när livet inte kretsar kring bus och lek utan bara kring problemmagen.

Mitt i allt är han en sån fantastisk hund.

…som tillbringar väldigt mycket tid med att sova

Inte riktigt som jag tänkt mig

Nej, det blev verkligen inte som jag tänkte mig den här gången. Planen var ju att låta Hasturs skogs-äventyr löpa in i ett påsk-äventyr. Tyvärr så sitter jag istället för en mysig påsk-kalender med en sjuk hund. Energin har inte funnits för att fixa till det där. På samma sätt hade jag tänkt ha något lite jubileum, för snart är den här bloggen ett år.

Hastur är sjuk – han har återkommande diarré. Vi kan i dagsläget bara behandla symptomen, vilket vi gör med canikur, flagyl och b12-tillskott. Vi har även avmaskat honom med axilur. Det känns som en evighet sen han var bra, och jag längtar efter att vara irriterad på något så banalt som att han drar i koppel eller att han måste växa lite innan vi kan ställa ut honom igen.

Alla sånna problem blir så sekundära när han inte är frisk. Jag saknar våra i-landsproblem helt enkelt.

Glad påsk från mig och Hasse-man. Hoppas av hela mitt hjärta att han snart blir bra igen.

Konstpaus

Ibland blir det för mycket med allt, och så är det nu. Jag kommer därför ta en paus ifrån bloggen, vilket innebär att det även blir en paus i sagan om Hastur vilse-i-skogen. Ni behöver inte vara oroliga, det innebär inte att han är fast där för evigt.

Jag behöver bara en liten paus från måsten.

1. Vilse

Det var egentligen mattes fel. Hon hade släppt honom lös i skogen. Visst, han brukade alltid komma när hon ropade men så var det den där doften. Lite stickande hade den letat sig in och retat hans nos i flera dagar. Nu när han äntligen var fri från kopplet tänkte han följa den lite längre än matte tillät. Sen skulle han komma tillbaka. En liten, liten avstickare bara.

Han hade slängt ett snabbt öga över axeln och sen stuckit. Matte hade ropat på honom men han hade snabbt trippat över grenar och mossa för att inte bli infångad.

Doftspåret hade gått längre än han trodde, och när han kom till en bäck så hade han tappat bort det. Han hade sprungit runt en liten stund och försökt plocka upp det igen men det var borta.

Efter en stund hade han beslutat att ge sig tillbaka hem, men även detta hade lett till att han sprungit i cirklar. Efter en liten stund hade han satt sig ner och ylat – det om något borde väl få fart på matte! Nöjd med sitt yl satt han och väntade en liten stund. Matte skulle säkert vara lite sur men mest skulle hon vara lättad. Han kanske till och med skulle få lite av den där torkade kycklingfilén hon brukade ha i fickan. Och säkert både en och två kli bakom örat.

Men ingen matte kom.

Snö!

Det kom snö igår! Till och med här hos oss. Lyckan var total när den faktiskt låg kvar idag. Vi hoppas att det kommer mer snö nu framöver, även ifall det inte behövs så mycket för att göra våra hundar lyckliga.

Full fart framåt!

 

Sen hittades det en frusen leksak i snön! Ännu bättre.

Det gäller att ligga på om man ska få behålla den dock. 😉

…fast det är rätt härligt att bli jagad.

Och så fick äntligen Hastur en lugn stund att gnaga på den. 😉

…fast lite tråkigt är det när kompisarna inte ens försöker ta den?

“Kom igen då, jaga mig!”

När inte det fungerar gäller det att hitta något annat som de andra kanske vill ha. 😉

“Ta mig då!”

“Kom igen, jaga mig!”

“Blarghhlhlhlah”

Nu har han både äpplet och ormen. Rätt nöjd ändå.

…alla var dock inte lika nöjda med snön, så till slut gick vi in. 😉

18. Klok som en bok

Hugo hade efter mycket fundering kommit fram till en konkret plan. Planen löd, i korthet, att om man inte är smart nog att komma på något själv kan man få hjälp av någon som är det. Detta görs lättast genom att läsa böcker. För ett par år sedan, innan Räkan hade flyttat hem till dom, hade matte läst en saga för husse och Hugo. Matte hade gillat sagan mycket, och det hade Hugo med. Han hoppade fram till bokhyllan och letade reda på boken. Som tur var stod den på nedersta hyllan. Efter lite slit och stretande lyckades han dra fram den. Han lutade sig över den och började läsa. Sagan hade många fina illustrationer, och Hugo var nu helt säker på hur han skulle göra. Han fnissade lite för sig själv. Nu skulle Räkan få veta hut!

Räkan hade gått och lagt sig. Hon hade borstat sina tänder och petat bort morotsflarn mellan sina tänder med tandtråd. Efter att ha satt på sig nattmössan hade hon krypt ner under täcket, förunderligt nöjd med sig själv. Hon hade lagt sina öron till ro och slumrat en bra stund när hon plötsligt vaknade av ett fasligt oväsen.

SKRAMMELSKRAMMELSKRAMMEL!!!

Räkans ögon öppnades hastigt. Ett otäckt ljud ljöd genom kaninburen.

“BUuuuUUuuUUuUuUuuU….BuuuuUuuuHUHHHUUUhhhuhuhuhuhuuh….*host* bu.”

Det blev tyst. Räkan vågade knappt vända sig om. När hon väl gjorde det ångrade hon sig genast.

Bakom henne stod en fruktansvärd skepnad. Den var ful, den var vit, den var skräckinjagande! Hon tryckte sig mot hörnet i kaninburen och tittade på den med stora ögon.

“V….v..vad vill du!” utbrast hon. “V…vem är du?”

Den osaliga anden stapplade närmare. Räkan drog upp täcket till hakan. Hon vågade knappt titta.

“Jag är alla elaka kaniners spöke!”, brölade det.

Räkan blundade. Hennes nattmössa hade glidit ner över ögonen och även när hon kisade kunde hon knappt se den otäcka varelsen.

“Vad vill du mig?”, frågade hon.

“Det!”, brölade spöket. “Ska jag berätta för dig!”