Det går bra nu!

Jag vill inte tråka ut er – det går faktiskt bra nu. Men mitt nuvarande jobb är väldigt krävande. Vi kutar omkring som skållade troll hela gänget. Jag har gått ner 3 kilo sen jag började, och då vill jag ju tillägga att muskler väger mer än fett. För muskler, det har jag fått ett helt gäng. Har helt plötsligt storlek 28/38 i mina byxor istället för 30-31/40-42. Nä, men våra arbetspass ligger inte alltför sällan runt 9h, och det kommer bli mer nu när vi går upp i högsäsong. Har jag en dag ledigt tillbringar jag den med att sova och försöka hinna ikapp med de saker jag behöver göra. Utöver det har jag en hand som inte riktigt fungerar som den ska, speciellt efter vissa arbetspass. NÅVÄL.

(undersökte om jag kan rita med vänsterhanden nu när höger är körd. Tror inte mina beställare skulle bli helt nöjda. 😉 )

…nog om det. JAG HAR FÅTT ETT JOBB. Häftigt va? Den börjar med 6 månaders provanställning från och med augusti, men vill de ha kvar mig efter det så har jag en 50% tillsvidare tjänst. Och det passar mig faktiskt superbra, för jag ska starta företag. Jag kan inte fatta att det bara är något år sen jag bestämde mig för att se vad som hände om jag vågade försöka, och nu sitter jag här ett år senare och känner att jo, det här kan nog faktiskt gå. Det är jättehäftigt. Så en anställning på 50% vid sidan om den tiden jag kommer lägga på uppstart och allt det där, det känns riktigt, riktigt bra. Det känns som om jag är på väg. Äntligen.

(Hasse: Hallå? Handlar inte den här bloggen om mig egentligen?)

Och Hasse-man då? Ja, han är en liten tonåring med ludd mellan öronen. Hans nya grej är att skälla på allt som rör (och inte rör) på sig. Vi försöker väl ta hänsyn till hans sprudlande hormoner, och dessutom har jag så fruktansvärt lite energi nu för tiden. Hasse-Magen är dock bättre, vilket vi är väldigt glada för. Vi pratar ofta om en lillebror till Hasse, för vi vet att vi vill ha en till men. Ehm. Det får dröja ett tag. Tills jag känner att jag och Hasse har kommit lite längre med det vi försöker uppnå, eller han är lite mindre av en drygis med ludd i hela huvudet. Men med ett nytt jobb och med känslan av att vara på gång är det i alla fall möjligt att drömma. Jag får känslan av att Hastur inte riktigt bör vara ensamhund. Han skulle trivas med en kompis. Kaniner duger inte riktigt.

Sist men inte minst så skrev jag en liten artikel till Lapphunden, tidningen för Svenska Lapphundsklubbens medlemmar – och den kom med! Superkul tycker jag.

Titt så fint! ;D Inte den bästa bilden, menmen. Ibland undrar jag var jag är om ytterligare ett år. Men som sagt, det går bra nu!

Älskade skitgris.

“Ska du tvätta den där?” frågade Husse och rynkade på näsan.

Föremålet för den rynkade näsan låg på golvet mellan oss med bus i blicken och en kraftig odör.

“Mm”, mumlade jag och önskade att jag slapp.

Hastur behöver egentligen inte badas. Typ, någonsin. Men han har en äcklig vana att inte riktigt bry sig om ifall han klarar av att gå och kissa samtidigt (något han har gemensamt med en del människor) och då kan det hamna både här och där. Då blir det att jag sköljer Hasse-magen och tvålar in den sparsamt med Dirty Talk från Pet-Head. Det luktar gott och tar bort kisslukten. Men både jag och husse visste att det var inte riktigt det som behövdes den här gången. Nej, den här gången behövde vi ett tvättäkta bad. Hastur har dessutom börjat fälla nu, och jag vet att om jag badar honom så fäller han mer. Då kan jag gå över honom ordentligt med mina kammar och kardor och få bort den döda Hasse-pälsen som börjat släppa i långa luddiga korvar.

Efter en tur i rastgården var han dessutom rejält grusig, så då kändes det som att jag inte kunde skjuta upp det längre.

När vi kom hem parkerade jag hunden i badrummet. Hans öron åkte upp och ner hela tiden. Han visste precis. När jag hämtade schampot åkte öronen ner och gömde sig i fluffet, jag tror han känner igen lukten.

I med halkmattan, hunden och sen är det bara att tvåla in och skölja. Det går ju fort men det är inte vare sig mattes eller Hasses favorit. Anledningen är enkel.

Hasse ogillar att bada för då blir man blöt. Och det finns inget värre än att bli riktigt blöt. Skulle matte eller husse glömma bort att torka efter en regnig promenad blir de snabbt uppmärksammade på sitt misstag. Sen sitter han snällt och serverar tass efter tass tills han är torr. Åh, lycklig den Hastur som är torr.

…det är inte för inte som de flesta bilder vid sjöar är på Hastur framför vattnet. Han kan gå i men gillar att mölja runt, inte simma.

Nåväl. Matte ogillar att bada Hasse för då blir han blöt. Och det finns inget värre än en genomblöt Hasse. En genomblöt Hasse går runt och stör och skakar demonstrativt på sig, skäller, hoppar och fjantar sig. En genomblöt Hasse ger sig inte fören han är torr. Åh lycklig den matte som har en torr Hasse-hund.

(…som tur är har jag införskaffat en Pluto-duk i storlek XL. Den förkortar Hasses torktid med mer än hälften. Fantastiskt, tycker alla inblandade.)

Den sista medicinen?

I helgen skulle jag och husse på discodans i Stockholm. Det är inte det roligaste för en hund så Hastur fick en weekend bokad tillsammans med min syster. På landet finns det en inhägnad trädgård och flera andra hundar att leka med, så vi misstänkte att det inte skulle gå någon nöd på honom.

Mycket riktigt. Det här var den enda bilden som gick att få på honom.

Det är lite som att försöka tyda en bläckfläck, men om ni tittar noga ser ni en suddig Hastur-fläck som springer runt tillsammans med pommen Sheldon, airedaleterriern Lovis och sheltien Chase.

Jag var ju dock lite orolig, för Hasturs mage är ju… ptja, Hasturs mage. Min syster såg lite svettig ut när jag plockade fram medicin och mat med sina frystejpade instruktioner. Jag förklarade att det viktigaste var att han fick sin B12:a, att Fortifloran bara var till en dag och att canikuren och pro-kolinet var utifall att.

Under vistelsen i Stockholm fick jag en uppdatering – Hastur hade minsann festat på både doritos och öl! Typiskt, att man inte kan lämna honom någonstans.

En annan kul sak under helgen var att Fredrik Svarén hörde av sig för att berätta att de hade fått massa fina kommentarer på rosetterna de delade ut under Lapphunds SM! Vi kunde ju tyvärr inte närvara, men riktigt, riktigt roligt att se min designade logga på rosetterna!

(…bilden gissningsvis tagen av Cattlin Marques?)

Aja. När vi väl kom hem visade det sig att Hastur inte saknat oss alls. Han hade sprungit runt hela helgen och lekt, busat och grävt upp mammas trädgård. Efter en förmaning om att ta med oss ett lass jord nästa gång vi besökte fick vi kaffe och kaka. Hastur passade på att leka med Chase en sista gång innan vi for hem.

Det har gått bra med Hasse-magen i helgen. Även om han har en del jord i sitt omlopp och det går lite trögt nu hoppas vi att den hostar igång igen. Nu är vi faktiskt nere på en medicin. Jag tror att de av er som har medicinerat era hundar någon gång vet hur det känns när det är så mycket att hålla reda på att det knappt går. När det känns som man konstant har lite pro-kolin i håret och lite fortiflora på kläderna. Jag hoppas av hela mitt hjärta att vi inte behöver gå in med något mer igen. Klarar magen sig på B12:an så är det jättebra. Den ska vi förresten sluta ge nu i början av juni. Jag ska rådfråga vet innan vi gör det, och se om vi ska komma in på något kontroll-test. Fortsätt håll tassar och tummar för oss, för nu känns det faktiskt som det går mot ljusare tider.

Konst, inkallning och en pigg hund.

Mitt senaste post skickade inte Hastur i den nedgående spiral jag var rädd för. Nej, han hänger fortfarande i på förbättringståget. Även om jag fortfarande får en mindre hjärtattack varje gång hans mage knorrar så verkar det hålla i sig. Om ett par dar är det slut på Fortifloran (vi har behandlat i 30 dagar) och jag vet inte om jag ska våga låta honom gå av den och köpa mer, eller om jag ska ha is i magen. Vi-siblinet har verkligen gjort skillnad på konsistensen (finns det fortfarande någon krackelmagad som läser min blogg? Förlåt isåfall.) och det ska vi väl fortsätta med. I evig tid? Ingen aning. Ja, och så är det ju B12:an då. Den där lilla tabletten ska vi sluta ge nu i början av juni. Där kommer jag ringa vet och prata igenom det ordentligt innan vi gör det. Eftersom förbättringen har skett långsamt så är det inte alls konstigt om det är just B12:an som har hjälpt, och att då sluta med något som är så långsamtverkande och behöva börja om igen… ja. Ni förstår säkert.

Hastur är i alla fall en pigg och glad hund just nu, vilket är otroligt skönt att se. Att kunna sluta ha honom på koppelvila har också varit extremt skönt. Han har ju så mycket fart under tassarna att det är rent löjligt.

Jag har varit väldigt stolt över vår inkallning på sista tiden. Han har varit väldigt lyhörd och tacksam(?) över att få gå lös och plöja igenom vitsippe-fälten. Han har kommit när jag har ropat även i skarpt läge. Tex när vi träffade en lös schäfer, en hare och dom där lustiga feta duvorna som sitter still på backen och verkar vara till för att plockas av en glad finsk lapphund. Eftersom det är en barnkammare i naturen nu har jag varit extra försiktig och hela tiden tänkt att han ska hålla sig väldigt, väldigt nära mig för att förtjäna att vara lös. Och det har gått bra.

…fram tills för ett par dar sen när jag får ett meddelande på jobbet från husse om att Hastur har stuckit efter en fasan och varit borta i ett par minuter. Så nu åker långlinan på och jag kommer köra både nya och gamla inkallningsövningar. Det här SKA funka. Dessutom kommer husse nu få vara mer involverad i den biten, för jag misstänker att Hastur lyssnar lite, lite mindre på husse just eftersom att han inte varit så involverad i den biten. Men inkallning är egentligen min favorit att träna, så det kommer dyka upp massa roliga övningar här på bloggen med. Lös i naturen kommer vår hjälte dock inte få vara, inte tills jag känner att han lämnar de stackars vilda djuren i fred. Men vi har ju vår långlina. ❤

Konst ja. Jag har ju börjat jobba igen, vilket är kul men utmattande. Jag har inte så mycket fritid till att rita ägare + hund och liknande bilder, så är ni intresserade så är det bäst att lägga en beställning innan den 25 maj. Lättast gör ni det via min Facebook-sida, Hillevill. Bilden behöver inte vara betald innan den 25 maj för att ni ska hamna på kölistan.

Priser: 
Hund: 150, +100 för extra hund i samma bild
Människa: 150:- för ett huvud och 180:- för en helkropp
Ägare + hund: 275, +100 för extra hund i samma bild.

Exempel:
  

Sen har jag även en massa fina saker i min Tictail-shop, och där kommer jag lägga upp flera saker framöver. Bland annat kommer jag satsa på att inkludera mer hundraser! Är det nån speciell ni är sugen på så skriv gärna det i kommentarerna.

…och ja, den australiska terriern och bullterriern står redan på min lista. 😉

Hillevill, drömmar, konst&sånt

För ett litet tag sedan skapade jag en sida på Facebook, Hillevill, för att förenkla för de som vill hitta och beställa av min konst. Jag fick på kort tid +100 likes på min sida vilket gjorde mig väldigt, väldigt glad. Jag erbjuder därför dessa söta personliga nyckelringar för enbart 120:-

Vill du beställa en (och det tycker jag du ska göra! ;D ) är det bara att kontakta mig på Hillevill

I övrigt tar jag bildbeställningar på hundar igen, prislista:
– En hund, 150:- sedan +100 för extra hund i samma bild
– En människa, 150:- för ett huvud och 180:- för en helkropp
– Ägare + hund, 275:- och sedan +100 för extra hund i samma bild
– Övrigt, om du har ett djur som inte är en hund som du vill ha ritat eller har annat önskemål är det bara att kontakta mig så ska jag se om jag kan hitta på nåt.

Priser och exempel hittar du under fotoalbumen på min Facebook-sida. Här är några jag har gjort. ❤

Jag har även anmält mig till en kvällskurs i eget företagande i höst, jag känner att det är dags att gå en sån. De har även en påbyggnadskurs för konstnärer så jag tror det blir perfekt för mig. För en virrpanna som jag är det skönt att få hjälp med strukturer.

I övrigt fortsätter pysslet med Hasturs mage. Nya provsvar väntar nästa vecka. Vi har helt gått över till att ge honom färskfoder, han får Bravo vom blandat med Bravo vom&nöt, och det funkar de flesta dagar. Vi ser det som en seger så länge han inte har sprutdiarré, och det har han bara haft enstaka gånger sen vi satte igång med nytt foder och medicin. Jämna plågor helt enkelt, men han är i alla fall glad och pigg för det mesta.

4. Löhilla

Löhilla visade sig vara en lätt överviktig grävling i en fluffig mössa med öronlappar. Hastur lät henne, stel av skräck, lukta på honom. Efter att ha gjort så nickade hon och satte sig ned med en lätt duns.

“Så du är vilse.”, konstaterade hon.

Hastur nickade lite försiktigt. Löhilla verkade inte ha samma förkärlek till östgötska som Vild-Hugo.

“Och du vet inte var du bor”, sade hon.

Hastur skulle precis till att svara när han insåg att det inte var någon fråga. Istället så nickade han lite. Det kändes rätt.

“Och du är hungrig.”, sade hon.

Inte heller det här var en fråga.

“En tänker inte så bra på tom mage”, sade Löhilla. “Vill du ha en burger?”

Det här var definitivt en fråga, en som Hastur absolut kunde svara på. Han nickade ivrigt. Löhilla tittade på Vild-Hugo.

“Kan du starta grillen?”, frågade hon.

Vild-Hugo flinade och gjorde så.

När Hastur hade fått sin burgare tänkte han mycket riktigt bättre.

“Mat smakar bättre utomhus”, sade Löhilla och smackade med läpparna. “Så, var var vi. Var bor du?”

“I ett högt hus.”, sade Hastur eftertänksamt.

“Och vad ligger brevid det höga huset?”, frågade Löhilla.

“Skogen.”, svarade Hastur.

Löhilla nickade.

“Då kanske vi kan se ditt höga hus om vi tar oss högt upp i skogen?”

Hastur slickade bort en klick ketchup från nosen. Det där lät ju riktigt smart.

“Gamle grävlinger’ vet’ å tänke me maut i mage!”, utbrast Vild-Hugo så det sprutade sallad och gurka över Hasturs päls.

Vild-Hugo var om möjligt ännu svårare att förstå med mat i munnen.

“Vi ska ta oss högt upp”, sade Löhilla. “Så ska du se att det löser sig.”

Hastur nickade. Han hade inte lika bråttom hem nu, och passade på att knycka en till hamburgare från grillen.

Flygande prinsessor och bullar

Jag tycker det är jättekul att vara igång och skapa saker igen. Innan förra året var det så länge sen jag faktiskt tog mig tiden att sitta och rita eller pyssla. Men sen var det något som hände – jag tillät mig själv att misslyckas, jag bortsåg från att det skulle bli bra eller perfekt och bara körde på.

Ibland undrar jag om det har något att göra med att jag skaffade hund förra året. Det vore väl ett väldigt konstigt sammanträffande, att i samma ögonblick som jag fick mindre tid och mer ansvar faktiskt tog mig tiden att skapa igen.

På sätt och vis är det samma inställning jag har som när vi tränar tillsammans, jag och Hasse. Det behöver inte bli perfekt. Vi behöver bara göra. Att vi faktiskt tar oss iväg på kurser eller ut och tränar är det viktigt, vi är inte riktigt på den punkten för finslipning och perfektion än. Jag vågar testa nya saker, se hur vi som team fungerar  och jag upptäcker nya saker hela tiden.

Det samma gäller mitt pyssel. Igår beslöt mig för att testa en idé jag har haft ett tag. Tanken var egentligen att de skulle vara broscher, men det hade jag inte så många kvar så valde magneter istället. Jag tycker de blev supersöta, och känner mig jättepepp på att göra fler. 99 små flygande varelser är det tanken att det ska bli, men det lär ju dröja ett tag. Kanske innan året är slut?

Fler idéer:

En liten flygande ballerina bulle. hur söt?

…den här blir nog lite för komplicerad tror jag. Fetto-Hasse. ❤ Men ändå. Huvudsaken är att jag är igång och vågar. Det behöver inte bli perfekt. Jag behöver faktiskt bara göra.

3. Hoppe hoppe hare

Hasturs öron hade krupit in i fluffet och gjorde inget tecken på att vara på väg tillbaka ut. Nu lät det som att Vild-Hugon pratade med honom under vatten, vilket kändes lite bättre i hörselgången.

“Bortkollrad?” frågade han försiktigt.

“Ja, inte fasen sitter’u här å greijnar för att du har koll på läge liksom.”

Hastur lade huvudet på sned. Han kände faktiskt för att börja grina igen.

“Nja, jag kanske… kanske har kommit bort lite.”

“Mm, misstänkte de’. Du tjogler runt hela skoga å ser liksom inte så kati’ ut, om du förstår va ja’ menar?”

Hastur var tyst. Han var inte helt säker på att han gjorde det.

“Var ska’ru rå?” frågade Vild-Hugon.

“Hem till matte.”, sade Hastur.

“Och var ä de?”

“…jag vet inte.”, sade Hastur uppgivet. “Det är liksom därför jag är kvar här.”

“Va du styr.”, muttrade Vild-Hugon.

Vild-Hugon verkade inte nöjd med svaret, för den satt ner en stund och funderade innan dess långa öron stod på helspänn igen.

“Nu vet ja’!”, utbrast den glatt och stampade hårt med ena baktassen. “Vi drar te Löhilla å fråger! Häng på här!”

Innan Hastur hann säga något var Vild-Hugon iväg som en raket. Han såg ingen annan utväg än att springa efter så fort han bara kunde.

2. Vild-Hugo

Det hade slutat vara roligt nu. Han hade suttit still en stund, men sedan hade han försökt plocka upp spåret efter matte. Matte-lukt var en lukt han var väldigt van vid att följa, och nu längtade han efter den. Han försökte sig återigen på att följa sitt eget spår, men var till slut tvungen att inse att det inte ledde någonvart. Han satte sig ned på sin luddiga lilla rumpa och kände modet sjunka.

En liten tår letade sig ut från ögat och absorberades snabbt av den mjuka pälsen. Nej, borttappad var inget kul att vara.

Helt plötsligt hörde han en röst som fick varenda strå på kroppen att stå på ända.

“Nä men va, tjuter’ru?”, brölade någon på den bredaste östgötska Hastur någonsin hade hört.

Han torkade snabbt bort tåren och vände sig om.

“Näe, det gör jag alls inte!”, utbrast han förnärmat.

“Nä, ja ser de’. Kanske bare fått en gren eller nå’ i öga?”, fortsatte rösten.

Nu lät den lite vänligare.

Hastur vågade på att vända sig om. Där, uppe på en tuva satt den största Vild-Hugo han någonsin hade sett. De hade flera stycken i bostadsområdet, men han hade aldrig sett någon så stor förut. Han brukade försöka jaga dom till mattes stora förtret, men den här Vild-Hugon hade Hastur ingen lust att jaga alls. “Om jag skulle våga mig på en chansning skulle ja’ säga att du är bortkollrad?”

Vild-Hugon slängde ur sig ordet chansning som om det satt fast långt bak i halsen tillsammans med dennes frukost. Hasturs öron försökte gräva in sig i fluffet för att undkomma ljudet. Den här dagen verkade bara bli värre.

1. Vilse

Det var egentligen mattes fel. Hon hade släppt honom lös i skogen. Visst, han brukade alltid komma när hon ropade men så var det den där doften. Lite stickande hade den letat sig in och retat hans nos i flera dagar. Nu när han äntligen var fri från kopplet tänkte han följa den lite längre än matte tillät. Sen skulle han komma tillbaka. En liten, liten avstickare bara.

Han hade slängt ett snabbt öga över axeln och sen stuckit. Matte hade ropat på honom men han hade snabbt trippat över grenar och mossa för att inte bli infångad.

Doftspåret hade gått längre än han trodde, och när han kom till en bäck så hade han tappat bort det. Han hade sprungit runt en liten stund och försökt plocka upp det igen men det var borta.

Efter en stund hade han beslutat att ge sig tillbaka hem, men även detta hade lett till att han sprungit i cirklar. Efter en liten stund hade han satt sig ner och ylat – det om något borde väl få fart på matte! Nöjd med sitt yl satt han och väntade en liten stund. Matte skulle säkert vara lite sur men mest skulle hon vara lättad. Han kanske till och med skulle få lite av den där torkade kycklingfilén hon brukade ha i fickan. Och säkert både en och två kli bakom örat.

Men ingen matte kom.