3. Hoppe hoppe hare

Hasturs öron hade krupit in i fluffet och gjorde inget tecken på att vara på väg tillbaka ut. Nu lät det som att Vild-Hugon pratade med honom under vatten, vilket kändes lite bättre i hörselgången.

“Bortkollrad?” frågade han försiktigt.

“Ja, inte fasen sitter’u här å greijnar för att du har koll på läge liksom.”

Hastur lade huvudet på sned. Han kände faktiskt för att börja grina igen.

“Nja, jag kanske… kanske har kommit bort lite.”

“Mm, misstänkte de’. Du tjogler runt hela skoga å ser liksom inte så kati’ ut, om du förstår va ja’ menar?”

Hastur var tyst. Han var inte helt säker på att han gjorde det.

“Var ska’ru rå?” frågade Vild-Hugon.

“Hem till matte.”, sade Hastur.

“Och var ä de?”

“…jag vet inte.”, sade Hastur uppgivet. “Det är liksom därför jag är kvar här.”

“Va du styr.”, muttrade Vild-Hugon.

Vild-Hugon verkade inte nöjd med svaret, för den satt ner en stund och funderade innan dess långa öron stod på helspänn igen.

“Nu vet ja’!”, utbrast den glatt och stampade hårt med ena baktassen. “Vi drar te Löhilla å fråger! Häng på här!”

Innan Hastur hann säga något var Vild-Hugon iväg som en raket. Han såg ingen annan utväg än att springa efter så fort han bara kunde.

Hundpyssel

Jag velade jättelänge innan jag valde att köpa (eller okej, egentligen fick jag en av Anna) en nummerlappshållare för utställning. Jag tyckte det fanns så många fina, men tyvärr hittade jag aldrig någon fin finsk lapphund. Så jag bestämde mig för att göra en själv. Jag tycker resultatet blev rätt bra, även om jag letar efter bättre hängare till just dessa. Skönt att ha en Hasse-man som vaktar min nummerlapp! ❤

Jag arbetar i materialet krympplast. I början är de ett plastark som är lite mindre än ett A4. Efter att ha målat på arket klipper jag ut figurerna och krymper dem i ugnen. Där blir de ett par millimeter tjocka. Efter det lackar jag dom och limmar dit eller sätter fast smyckesdelarna. 🙂

En nyckelring eller halsband av Hastur. 😉 Han ser sådär lagom nöjd ut över att hänga där, men jag tycker det var rätt kul. Skönt att veta var jag har honom.

För att kunna testa att göra nummerlappshållaren och nyckelringen behövde jag beställa smyckesdelar från en hemsida. Om ni är som jag förstår ni att det kan bli rätt farligt. 😉 Det sprang raskt iväg till att bli annat än mina finska lapphundar. Jag lyckades dessutom knåpa ihop både broscher, halsband och örhängen.

Det är sjukt kul, om än väldigt noga med att vara stadig på handen. 😉

Örhängen

Broscher

Alla de saker ni ser i posten går att köpa. Klicka bara här ❤

Det kommer komma ännu fler saker framöver, så håll utkik om ni är nyfikna! 🙂 Jag vill gärna göra fler hundraser, speciellt eftersom att jag är säker på att det är fler än jag som aldrig hittar min favorit bland de “vanliga”. Om ni vill så kan ni tipsa om en ras så kanske den dyker upp här framöver. ❤

I got you babe

Det är viktigt för hundar att ha kompisar som är på samma nivå. De är ju alla individer, och de gillar olika saker. Dessutom lär de sig ju väldigt mycket av att leka med varandra, på gott och ont. När Hastur var en valp så var det lite svårt att hitta någon som orkade med honom. Han var outtröttlig, jobbig, bitig och väldigt på. Han hade dessutom svårt att ta en tillsägelse på allvar, utan fortsatte gärna ändå. Till och med min systers sheltie, Chase, som tidigare varit Hasturs favorit, hade börjat tröttna på den lilla pirayan.

Men så kom Lovis.

Lovis är en liten Airedaleterrier, några månader yngre än Hastur. Om Hastur varit den jobbigaste valpen i vår familj hittills så gav Lovis honom en utmaning som hette duga. En liten, lurvig piraya med käftar som en hålslag. Inom kort hade hon dragit blod från familjens samtliga mänskliga medlemmar.

Och Hastur älskade henne.

Partners in crime

Dom leker tufft tillsammans, och i början var  i lite oroliga för Lovis. Hon var ju så liten och söt. Så rätt ofta fick vi gå emellan och säga att nu får ni ta det lite lugnt, valpar, för ni vet inte riktigt när ni ska slappna av.

Alltså titta på det här fejset. Svårt att tro att det är hon som har knockat mig i strupen, bitit min pojkvän i huvudet och vält min mamma.

Ibland kunde de ta det lite lugnt tillsammans. I korta perioder.

Det var imponerande att se hur Hastur förstod att Lovis var mindre än honom och därför behövde man vara lite extra snäll. Dela med sig av sina gropar och hål är inte hans starka sida. Men å andra sidan hade han knappast något val när terrieristerna anfaller.

Nedan illustreras ett sådant anfall.

Lokalisera målet

Ta tag i kragen för en nacksving

Knock out!

Min, fina, fina Hasse-man fick utstå mycket i somras. Men vi som mindes hur jobbig han varit själv kunde inte låta bli att känna lite skadeglädje. 😉

…hugga tag i svansen, DET är väl ändå lite fulspel?

Som tur är var han fortfarande snabbare än Lovis.

Valparna blev större, men fortfarande partners in crime

Hastur hade dessutom börjat lära sig Lovis teknik. Så den tidigare nacksvingen kunde sluta i en flygtur för hennes egen del!

När terriern tror att hon har grepp, bara snurra…

…runt…

…och släng! 😀

Lovis: Säg att jag är starkast!
Hastur: Va? Sa nån nåt? Jag tyckte jag hörde en mygga surra…

Lovis: SÄG ATT JAG ÄR STARKAST!
Hastur: Hihi, vilken envis mygga!

Lovis: *airedaleterriermorr* Säg att jag är starkas. :I
Hastur: Okej okej, du är starkast!

…som tur var var han fortfarande snabbare.

…även om Lovis lärt sig genskjuta honom.

Det är TUR att ha en vän som orkar med en!

Hallå! Hallå! Hej! Hej! Hallå!

Hallå! Hej! Hallå! Du där! Du! Ja! Hej!

…det är fart i Hastur just nu. Minst sagt. Eller, rättelse: det är alltid fart i Hasse. Men nu har han kombinerat det med att vara extra klängig. Han pockar på uppmärksamhet och vill springa ut och leka hela. tiden. Det blir ganska irriterande när man som matte har sju miljoner övriga saker att få gjort.

Helt fredligt sitter jag och pluggar och så känner man ett par ögon som borrar in sig i nacken. Vänder sig om och möts av det här.

Hej! Hej! Leka? Gå ut? Springa? Äta mat? Gosa? Kela? Klia? Under hakan? Igen?

Eftersom att jag vid det här laget känner Hasse väldigt bra vet jag att det inte är något som fattas honom. Om han har fått sin mat, har vatten, fått sina promenader och fått leka så får han helt enkelt lugna ned sig lite.

Min dagliga vy från var jag än befinner mig

För första gången sen han var liten måste jag alltså sätta honom i time out. För det mesta innebär det att jag stänger in honom i sovrummet. En liten stund kan han protestera mot denna fruktansvärda behandling för att sedan slumra in.

Då kan jag dra ett djupt andetag. Han behöver ju faktiskt vila och koppla av, även om han inte verkar helt med på den biten just nu.

Eftersom han har lite extra spring i benen just nu, kombinerat med att jag är lite extra trött (kan de höra ihop kanske?) så försöker vi gå en långpromenad på kvällen när han får vara lös. Eller, lös och lös. 15 meters nödstoppen är påkopplad och han får inte springa ifrån oss längre än så. Det går faktiskt rätt bra med inkallningen just nu. Så länge både husse och matte är med.

…och sen när vi kommer in, tror ni han är snäll och lugn då?

Nej.

Hej! Hej! Hallå där! Hej! Puss! Kram! Tass? Lek! Hej!

Tror nog det blir matte som stänger in sig i sovrummet i fortsättningen.

…att stjäla en pinne från en valp

Jag tänkte berätta en kärlekshistoria för er idag. De inblandade är Hasse-man och hans älskade Pinne. Pinne är en gammal kärlek som Hastur ofta återupptäcker. Vi kan vara ute och gå och sen helt plötsligt – Pinne!

Han är väldigt mån om att Pinne får följa med på de bästa av äventyr, även om han ibland lite glömskt lägger ner den då och då för att sedan glömma var. När han väl hittar Pinne brukar han dansa en liten glädjedans:

Det är det bästa som finns, tycker Hastur. Tyvärr varar idyllen inte speciellt länge alla gånger. Det finns nämligen en fruktansvärd elaking i den här sagan. Och det är Drak-matte.

Drak-matte brukar kidnappa Pinne.

Rätt som det är står inte Pinne att finna längre, oavsett hur mycket man letar.

(ser ni insikten i hans ögon. Drak-matte har tagit Pinnen!)

Vår hjälte i full galopp för att återvinna Pinne.

Eftersom att Drak-matte är av ovanligt elak sort brukar hon tvinga vår hjälte att göra tricks för att återfå Pinne. Samtidigt strör hon extra salt i såren genom att ta kort på honom.

“Sitt fint!”

“NEJ! GE MIG PINNE!”

“…sitt fint.”

“Du kan få ett ligg. Jag förhandlar inte med terrorister.”

“…sitt fint sa jag!”

“Viftviftvift!”

“…nej alltså jag sa…”

“Attack!”

“Powerful side-eye!”

“…sitt fint Hastur.”

“..okej då.”

“Varsågod!”

“YESYESYES!”

…och så springer dom iväg mot solnedgången.

Att ta en bra bild

“Det är inte så lätt att få en bra bild!”, utbrast kvinnan som med sin mobiltelefon försökte fota sin lilla valp. “Man skulle ha en sån där istället!”

Hon viftade menande mot min systemkamera. Lite frånvarande nickade jag. Ja, en systemkamera hjälper. Men det räcker inte.

Förutom att vara hundägare är jag dessutom akvarist. Och att fota hundar om man jämför med att fota fisk, tro det eller ej, är en dans på rosor. I alla fall om det är en osuddig bild som är målet. Eller att överhuvudtaget se vad det är på den.

Tro det eller ej, det här är en bra bild av två T. pumila, knorrgurami. ❤ Fantastiskt roliga små fiskar.

Med detta sagt, det är inte lätt att fota hund. Speciellt inte en valp som Hasse. Det gäller att hänga med i svängarna. De foton som jag tycker blev bra under omständigheterna är ofta ögonblicksbilder – som den här. En liten busig valp som efter kloklipp på trimmet slagit sig till ro under en gran.

Eller den här, när valpen har slagit sig till ro för att tugga lite på en pinne.

Hur som helst, att fota hundar i rörelse är svårt. Och tro mig, Hastur rör mycket på sig.

…när jag köpte min kamera (en canon 550d om nån var nyfiken) valde jag den kameran som kändes bäst i handen. Det var för att jag hade hört att en bra kamera är en förlängning av din arm, och därför inte jobbig att svänga runt med. Och svänga runt med kameran är verkligen vad jag har gjort. Jag har legat och kravlat på marken (de små gulliga bilderna på valpen i början exempelvis), kutat runt som en tok för att hinna med hundar som leker eller sprungit runt i vattenbrynet för att få bilder på badande hundar. Att ta en bra bild handlar mycket om att vara med. Vissa gånger får man bara en chans som varar en hundradelssekund, och jag vet precis när jag har missat den.

…eller så kan man bara sätta ner hunden och be den se snäll ut. Om man har en hund som går med på det vill säga. Jag har inte riktigt det.

Magneter

Nu är jag igång och pysslar på allvar. Det känns riktigt roligt! Främst sitter jag med dessa siluett-magneter. Jag tycker alltid det är så tråkigt när min ras inte finns, så därför beslöt jag mig för att göra en egen. De är modellerade efter finaste Finn. Materialet jag jobbar med är inte det lättaste att få perfekt, men nu börjar jag få koll på’t. 😉

Igår satte jag mig också och försökte se om jag inte kunde göra magneter i min andra stil. Det har varit problem med att hitta en färg som verkligen funkar och som inte blir sämre av att ligga i ugnen. Igår testade jag med ett fint lager akrylfärg, på lagt med pensel. Det blev jättebra. Lite pilligt (okej, väldigt pilligt!) men resultatet blev superbra. Det här är definitivt den tekniken jag ska lägga tid på att utveckla. Se så söta de blev!

Riktigt, riktigt roligt pyssel! Nu när jag börjar få ordning på tekniken finns det inget som stoppar mig.

Unghunden och tunneln

I julklapp och födelsedagspresent till mig och Hastur bokade jag in oss på en grundkurs i agility. Jag kände att vi behövde göra något tillsammans, nu när utställningar får ligga på hyllan ett tag. Dessutom hade vi varit på en prova-på kväll av just agility. När Hastur utan problem slängde sig igenom tunnlar och upp på höga balansgånger förstod jag att det här var nog något som han kunde tycka var riktigt kul. Detta bekräftades när vi några dagar senare återigen stod framför hindren och Hastur pep och gnällde för att han så gärna ville kasta sig upp på dom. Ett beteende jag aldrig tidigare lagt märke till hos honom. Dessutom hade jag fått höra att vi behövde öva på Hasturs självförtroende, något som jag hört att agility ska vara bra för.

Matte var och är, i ärlighetens namn, inte riktigt lika övertygad om att det är något för henne. För er som inte känner mig så väl så har jag lite problem med koordinationen. Eller gravitationen. Eller så är jag hemsökt av en osynlig grävling. Att springa runt bland massa hinder och hålla koll utan att själv snubbla över dom känns, i dagsläget, ganska övermäktigt. Så vi får se var det här leder. Förhoppningsvis inte till vårdcentralens väntrum. 😉

Kissenisse på spårvagnen. Han lyfte på benet och skulle till att markera dragspelet. :I NO SUCH LUCK MISTER.

Nåväl, vi kom fram och fick lite grundförklaringar i agility. Sen skulle vi gå igenom hindren ett efter ett. Vi fick visa balansen för de andra, och med tanke på att det inte var alla hundar som vågade sig upp för den på första försöket var jag väldigt stolt när Hasse knallade över den utan problem. Det där med dåligt självförtroende förstod dom inte alls var jag har fått ifrån.

Inget fel på den balansen! 😉

Sen fick vi gå runt och lite fritt öva på hindren. Det vi hade absolut svårast med var slalom, men det tyckte jag inte var så konstigt egentligen – en väldigt teknisk del som behöver bli rätt från början.

Jag valde dessutom att inte ha honom kopplad. Efter att ha fått lite skäll under jul/nyår/Sälen från min familj över att jag är en fegis med att släppa honom även under de mest kontrollerade former insåg jag att det är en bit jag verkligen behöver jobba på. Dessutom, om jag vågar ha honom lös första gången, hur bra kommer det då inte gå att ha honom lös den andra, tredje, fjärde och femte gången? Dessutom, träna slalom med koppel? Nein.

Vi fick hjälp av en trevlig kvinna att träna på tunneln – hon höll i Hastur och jag gick bort till andra sidan. Knappt hade jag hunnit visa mig innan han flög igenom tunneln. Skrutt. ❤

I slutet av lektionen kände jag mig rätt kaxig och bestämde mig för att Hastur och jag skulle klara av tunneln utan hjälp. Det kändes som tunneln var typ, tolv meter lång men jag misstänker att den var typ fem. I alla fall hade jag precis satt ner Hastur i ena änden av tunneln och skulle gå iväg när kursledaren dök upp. Hon visste inte riktigt vad hon skulle göra så hon frågade om jag behövde hjälp att hålla honom – medan jag försökte förklara för henne att jag ville testa utan hjälp fick vår hjälte fnatt. Han hoppade runt på två ben och tokfjäskade för kursledaren. Han blev totalt döv. Jag försökte säga sitt men han sket i mig totalt. Kursledaren tittade tvivelaktigt på mig och jag höll på att dö. TACK HASTUR. :I Han sprang sedan iväg och skulle pinka på tunneln, men det gick inte för matte hann avbryta. Tunneln var det mest nedpinkade hindret på hela banan (bara under vårt pass hade en annan hund hunnit kissa på det typ fyra gånger) så jag tänker inte ta åt mig så mycket.

Kissenisse – selfietime.

Till slut fick jag hans uppmärksamhet, sade ett tydligt “vänta” och gick sedan bort till andra tunneln. Satte mig och tittade på honom genom tunneln (han satt stilla med full uppmärksamhet på mig) och sade till slut “kom!”

Och så kutade han genom tunneln igen. Så redan första gången på agilityn har jag fått träna på massor olika saker. Men det jag kände lyste starkast var tillit – jag vågade lita på honom, att han faktiskt kan det jag har lärt honom även i situationer där andra hundar tränar i närheten. Jag vågade ha honom lös. Jag vågade ställa krav på honom. Jag visade honom att han kan lita på mig. Det känns riktigt bra.

Nästa gång ska vi träna mer på handling. Önska mig lycka till.

Inkallning

Det går faktiskt ganska bra med vår träning just nu. Hastur är mer lyhörd än någonsin förut, och även om vi har problem med lite väl störande moment ibland (främst löptikar och harar) så går det faktiskt ganska bra med vardagsträningen. Hundmöten och att gå fint i koppel är det vi tragglar, men vi har gjort stora framsteg på kort tid.

Det finns dock en del av vår träning som inte alls fungerar. Detta är något som jag inte har tänkt så mycket på, och ett moment jag känner mig väldigt osäker inför. Det är inkallning. Jag vill väldigt gärna kunna ha honom lös, men jag litar inte på honom alls. Han har stuckit för mig ett par gånger, aldrig långt och det ironiska är att han har kommit när jag ropat – förutom en gång när han stack för att hälsa på en hundkompis. :I Så egentligen “borde” jag lita mer på honom än vad jag gör. Fick lite skäll på kursen vi gick på nu senast för att jag inte vågade släppa hans koppel – han hade ju jättefin kontakt med mig. 😉 Men jag vågar inte. Och vågar jag inte utsätter jag mig inte för det, helt enkelt. Så det är nästa stora grej vi ska ta oss an, jag ska jobba på mitt självförtroende och så ska vi köra igång med ett helt gäng inkallningsövningar.

Vi har börjat lite smått i rasthagen. Så här ser det ut när det går bra:

(gömt mig bakom ett träd – han hittade mig 😉 )

(gömt mig i ett träd – han hittade mig. Till slut. 😉 )

Hastur: Matte kom neeeeer, jag har hittat dig ju!

Och två till. Underbara hund.

…och så här ser det ut när det inte går bra. Hejdå matte. Typ.

Ja. Det går bra. För det mesta.

Snö!

Det kom snö igår! Till och med här hos oss. Lyckan var total när den faktiskt låg kvar idag. Vi hoppas att det kommer mer snö nu framöver, även ifall det inte behövs så mycket för att göra våra hundar lyckliga.

Full fart framåt!

 

Sen hittades det en frusen leksak i snön! Ännu bättre.

Det gäller att ligga på om man ska få behålla den dock. 😉

…fast det är rätt härligt att bli jagad.

Och så fick äntligen Hastur en lugn stund att gnaga på den. 😉

…fast lite tråkigt är det när kompisarna inte ens försöker ta den?

“Kom igen då, jaga mig!”

När inte det fungerar gäller det att hitta något annat som de andra kanske vill ha. 😉

“Ta mig då!”

“Kom igen, jaga mig!”

“Blarghhlhlhlah”

Nu har han både äpplet och ormen. Rätt nöjd ändå.

…alla var dock inte lika nöjda med snön, så till slut gick vi in. 😉