Music maestro!

På senaste tiden har jag känt mig lite trött på allt. Jag har varit spänd och ganska sur, vilket jag försöker inte visa för Hastur men som jag är helt övertygad om att han snappar upp ändå. Jag är en humörmänniska (I wear my heart on my sleeve), så folk brukar alltid kunna se hur jag mår. Och om folk gör det, ja, då gör garanterat min egen Hasse-man det också. Jag har försökt att slappna av lite mer för jag misstänker att det går ut över vår träning med hundmöten. Jag menar, jag har noll energi till att tackla det faktum att jag har en ouppfostrad liten odåga i kopplet dom gånger det inte går vägen. Dom gånger hundmötena faktiskt går bra verkar jag glömma bort det.

Så idag gjorde jag något jag aldrig har gjort förut.

Jag lyssnade på musik på promenaden.

Jaja, jag är säker på att en del av er inte förstår varför det är en stor grej – klart en kan lyssna på lite skön musik samtidigt som en rastar hunden!

Det går säkert bra, men jag har ett stort kontrollbehov, och när jag lyssnar på musik liksom… försvinner jag iväg någon annanstans. Om jag är ute och går och lyssnar på musik är det inte helt osannolikt att jag blir offer för en grym och onödig cykelolycka (okej, det har aldrig hänt) eller något i den stilen. Så det skulle kännas alldeles utomordentligt oansvarigt att lyssna på musik på promenaden. Jag har pratat i telefonen tre gånger (typ) när jag varit ute med Hastur på promenader. Men aldrig, aldrig lyssnat på musik.

Först började jag med att rasta (ehm, jaga) Hastur i rasthagen. Kull är en lek vi båda tycker är väldigt, väldigt kul.

Från rasthagen kom vi ut på en sträcka där det sällan är många som går med sin hund. Där pluggade jag i hörlurarna. De har en liten knapp som jag kan pausa med, vilket kändes skönt. Typ, om jag fick syn på en annan hund kunde jag bara pausa och vara lite mer uppmärksam. Kanske inte helt hundra med tanke på hjälpa-mig-att-slappna-av-planen, men en måste ju börja någonstans.

Och hur gick det då?

Helt. Fantastiskt.

Hastur gick som en klocka i kopplet, jag behövde kanske “app-appa” honom en gång men annars var det i princip inga problem. Till och med de mest intressanta fläckarna lämnade han ifred när det var dags att gå. Jag var dessutom på mycket bättre humör, och hejjade på nån joggare som såg väldigt glad ut själv.

När vi kom ut på nästa sträcka på rundan märkte jag att det var någon ytterst intressant hund/djur/fjäderfä/tant som hade gått där. Lite mindre koncentrerad, men ändå. Tillslut mötte vi en hund. Jag pausade min musik och gick ut några steg i bushen (jag längtar tills alla eländes brännässlor är döda, förruttnade och glömda) eftersom att den andra hunden redan hade börjat göra utfall mot oss. Hastur gick upp på bakbenen, buffade och betedde sig MEN jag hade energi att fixa upp situationen. Efter ett litet milt avbrott på kanske 30 – 60 sekunder var vi på väg igen utan problem.

Så, jag tror nog jag ska göra mig en promenad-playlist. 😉

I ur och skur

Idag har vi drabbats av väder. Det började igår när vi var på valpkurs och vinden försökte blåsa oss av apellplanen. Som tur var stod det på schemat att titta på film, så vi fick sitta inne och mysa när regnet väl kom. Hastur har faktiskt inte upplevt regn så ofta. Vi har haft blåst och enstak små regnskurar, men inget som idag. Idag var nämligen hela världen blöt och allting luktade nytt och spännande. Hastur upptäckte även en ny fiende: Paraplymänniskor! Hade några av dom kommit närmare hade jag bett dom visa att dom var människor, för dom var nämligen väldigt, väldigt otäcka för en liten valp. Inte så konstigt, vad gömmer dom där under egentligen?

När jag skaffade hund var det viktigt för mig att den ville följa med mig jämt. Även om det regnade. Det kanske låter konstigt, men jag gillar väder. Alltså, när det händer saker. När vinden tar i lite extra, när det åskar och blixtrar eller när det häller ner regn.

Ett annat stort plus är att en får vara ifred, för folk gömmer sig gärna inne. Så då tänkte jag att det var perfekt att gå till rasthagen.

“Det här var mysigt!”

Vi passade på att öva lite av det vi lärt oss på valpkursen. Inkallningen igår gick jättebra, så det körde vi på med idag också. Även lite sitt-stanna kvar och det gick bra det med. Sen la jag en liten godisruta, men det gick sådär.

Sen var det fri lek och om herrn själv får bestämma är det roligaste som finns att gräva. Kameran fick lite vatten på sig och därför är följande bilder lite suddiga.

…jag önskar att det här var en övning för “stå”, men det är det ju inte. Har fortfarande problem med att han bara vill sitta på sin söta lilla rumpa när vi tränar inför utställning.

…och på tal om utställning, Hastur passade på att ge sig själv en lerinpackning…

“Vadå gå hem? Gå hem själv, jag kommer sen.”

Älskar att vi har världens bästa rasthage ett stenkast från där vi bor där det sällan är någon. Och dom gånger jag har mött någon har de snällt väntat på sin tur. ❤