Konst, inkallning och en pigg hund.

Mitt senaste post skickade inte Hastur i den nedgående spiral jag var rädd för. Nej, han hänger fortfarande i på förbättringståget. Även om jag fortfarande får en mindre hjärtattack varje gång hans mage knorrar så verkar det hålla i sig. Om ett par dar är det slut på Fortifloran (vi har behandlat i 30 dagar) och jag vet inte om jag ska våga låta honom gå av den och köpa mer, eller om jag ska ha is i magen. Vi-siblinet har verkligen gjort skillnad på konsistensen (finns det fortfarande någon krackelmagad som läser min blogg? Förlåt isåfall.) och det ska vi väl fortsätta med. I evig tid? Ingen aning. Ja, och så är det ju B12:an då. Den där lilla tabletten ska vi sluta ge nu i början av juni. Där kommer jag ringa vet och prata igenom det ordentligt innan vi gör det. Eftersom förbättringen har skett långsamt så är det inte alls konstigt om det är just B12:an som har hjälpt, och att då sluta med något som är så långsamtverkande och behöva börja om igen… ja. Ni förstår säkert.

Hastur är i alla fall en pigg och glad hund just nu, vilket är otroligt skönt att se. Att kunna sluta ha honom på koppelvila har också varit extremt skönt. Han har ju så mycket fart under tassarna att det är rent löjligt.

Jag har varit väldigt stolt över vår inkallning på sista tiden. Han har varit väldigt lyhörd och tacksam(?) över att få gå lös och plöja igenom vitsippe-fälten. Han har kommit när jag har ropat även i skarpt läge. Tex när vi träffade en lös schäfer, en hare och dom där lustiga feta duvorna som sitter still på backen och verkar vara till för att plockas av en glad finsk lapphund. Eftersom det är en barnkammare i naturen nu har jag varit extra försiktig och hela tiden tänkt att han ska hålla sig väldigt, väldigt nära mig för att förtjäna att vara lös. Och det har gått bra.

…fram tills för ett par dar sen när jag får ett meddelande på jobbet från husse om att Hastur har stuckit efter en fasan och varit borta i ett par minuter. Så nu åker långlinan på och jag kommer köra både nya och gamla inkallningsövningar. Det här SKA funka. Dessutom kommer husse nu få vara mer involverad i den biten, för jag misstänker att Hastur lyssnar lite, lite mindre på husse just eftersom att han inte varit så involverad i den biten. Men inkallning är egentligen min favorit att träna, så det kommer dyka upp massa roliga övningar här på bloggen med. Lös i naturen kommer vår hjälte dock inte få vara, inte tills jag känner att han lämnar de stackars vilda djuren i fred. Men vi har ju vår långlina. ❤

Konst ja. Jag har ju börjat jobba igen, vilket är kul men utmattande. Jag har inte så mycket fritid till att rita ägare + hund och liknande bilder, så är ni intresserade så är det bäst att lägga en beställning innan den 25 maj. Lättast gör ni det via min Facebook-sida, Hillevill. Bilden behöver inte vara betald innan den 25 maj för att ni ska hamna på kölistan.

Priser: 
Hund: 150, +100 för extra hund i samma bild
Människa: 150:- för ett huvud och 180:- för en helkropp
Ägare + hund: 275, +100 för extra hund i samma bild.

Exempel:
  

Sen har jag även en massa fina saker i min Tictail-shop, och där kommer jag lägga upp flera saker framöver. Bland annat kommer jag satsa på att inkludera mer hundraser! Är det nån speciell ni är sugen på så skriv gärna det i kommentarerna.

…och ja, den australiska terriern och bullterriern står redan på min lista. 😉

Inkallning och torkad kycklingfilé

Igår var vi ute på promenad med några kompisar. De släpper sina hundar så då är det svårt om jag inte gör det också. 😉 Jag har övat en hel del med Hastur och det har gått riktigt, riktigt bra. Men jag släpper honom inte utan sin 15meters nödbroms, även om han inte riktigt har gett mig skäl att använda den på länge. Även om vi får syn på en annan hund på avstånd kommer han till min sida.

Hur som helst så har jag ju tränat en del och bestämt mig för att om det finns nåt bra tillfälle att testa i (halv)skarpt läge så var det nu. Jag vet med mig att det är min egen osäkerhet som gör att jag inte vågar, och att jag måste börja lite på min hund. Nödbromsen får stanna hemma, den funkar inte riktigt när vi ska leka med andra hundar.

Vår väg går till en liten glänta där hundarna får leka en stund, och där vet jag att vi är säkra.

Vi ökade på inkallningsträningen i början av året – här i januari 😉

Jag ropar in honom ibland när vi är ute och går bara för att ge honom godis eller klappa om honom. En joggare knatar förbi men Hastur tittar inte ens åt honom, fullt upptagen med att leka med sina kompisar i skogen. Det börjar kännas lite bättre – han kommer ju faktiskt! När vi väl  är framme i gläntan så får de fnatt och leker som galna. Jag fortsätter att ropa in honom ibland, speciellt om han drar in i skogen. Kommer han inte snabbt nog skyndar jag mig att gömma mig bakom ett träd. Jag misstänker att Hastur tycker matte är lite knasig som gör så, för han brukar alltid titta lite förebrående bakom ett par träd innan han hittar mig när vi leker kurragömma.

På avstånd ser jag två hundar som Hastur brukar skälla på när vi träffar dom. Eller ja, den ena hunden och Hastur brukar ha skällfest. Jag blir lite orolig och tar tag i selen på honom men rätt som det är tappar jag greppet och han drar. Jag ser honom ränna rakt in i skogen och tänker att ja, nu kommer den där stackars hundägaren få händerna fulla. Beredd att springa efter gör jag ändå ett försök och ropar på honom.

Och. Han. Kommer. Tillbaka.

…och en snöfri bild från december

Som ett skållat troll skjuten ur en färgglad kanon kommer vår hjälte i full kareta tillbaka till mig. Han får en bit torkad kycklingfilé som jag snott av Anna (tack!) och så leker vi lite med en pinne jag hittar på backen. Lite förvånad tittar jag på honom.

Det har gått bra när vi övat, annars hade jag ju inte släppt honom från första början men på något sätt förväntade jag mig ändå inte att han faktiskt skulle komma i en sån situation.

Lite senare testar jag att ropa in honom när han leker med sin favoritkompis. Det går det också, om än lite mer trögt. Men han kommer när matte hotar att sticka iväg och gömma sig bakom sina älskade träd.

Älskade gris. Jag ger honom… eller nej, jag ger oss alldeles för lite beröm. En stor klapp på axeln till matte och hund.

Hasse haffa guzz

Så sitter han där igen. I fönstret och spanar. Det är väl egentligen bara bra att han använder den tron jag har byggt åt honom, men jag misstänker att han spanar efter tjejer.

Vi har haft en löptik på andra sidan trapphuset nu. Hon bor inte där men hennes ägare är där för att lämna över sin andra hund till sin dagmatte två gånger om dagen. Nu har hon gått in i höglöp och vår hjälte får lite svårt att koncentrera sig när vi går ut i trapphuset. Till hans försvar sköter han sig bra i lägenheten.

Egentligen är det inte så farligt, förutom att han petade i maten ett par dagar och var lite uppe i varv på kvällarna. Nej, det jag tycker är mest irriterande är det eviga dragande i kopplet och att han fastnar i fläckar på promenaderna. Vi har fortfarande en hel del jobb att göra när vi tränar koppelgående. Vissa promenader brukar vi öva massor medan andra är mer avslappnade – han får fortfarande inte dra för kung och fosterland, men vi tränar inte på samma sätt. Nu när han drar som en tok på varje promenad hamnar vi ofta i konflikt och det är tråkigt. Sen att han drar för att hans hormoner spökar gör ju att jag inte vill bråka för mycket. Det är ingen idé att kasta krut på döda kråkor.

Jag önskar att jag orkade träna varje promenad men det gör jag inte. Har funderat på att köpa en anti-drag sele, vi fick testa en sån på unghundskursen och det verkade vara ett bra komplement till vår träning.

Vi får se. Jag tänker att jag inte ska ta ut mig alldeles utan spara min energi. Har ni några supertips (gärna roliga!) på hur ni tränar koppelgående så kom gärna med dom!

Trots allt detta går det faktiskt jättebra vid hundmöten. 😉 Så helt hopplösa är vi inte!

Hasse haffa guzz? Hasse haffa guzz guzz?

Hallå! Hallå! Hej! Hej! Hallå!

Hallå! Hej! Hallå! Du där! Du! Ja! Hej!

…det är fart i Hastur just nu. Minst sagt. Eller, rättelse: det är alltid fart i Hasse. Men nu har han kombinerat det med att vara extra klängig. Han pockar på uppmärksamhet och vill springa ut och leka hela. tiden. Det blir ganska irriterande när man som matte har sju miljoner övriga saker att få gjort.

Helt fredligt sitter jag och pluggar och så känner man ett par ögon som borrar in sig i nacken. Vänder sig om och möts av det här.

Hej! Hej! Leka? Gå ut? Springa? Äta mat? Gosa? Kela? Klia? Under hakan? Igen?

Eftersom att jag vid det här laget känner Hasse väldigt bra vet jag att det inte är något som fattas honom. Om han har fått sin mat, har vatten, fått sina promenader och fått leka så får han helt enkelt lugna ned sig lite.

Min dagliga vy från var jag än befinner mig

För första gången sen han var liten måste jag alltså sätta honom i time out. För det mesta innebär det att jag stänger in honom i sovrummet. En liten stund kan han protestera mot denna fruktansvärda behandling för att sedan slumra in.

Då kan jag dra ett djupt andetag. Han behöver ju faktiskt vila och koppla av, även om han inte verkar helt med på den biten just nu.

Eftersom han har lite extra spring i benen just nu, kombinerat med att jag är lite extra trött (kan de höra ihop kanske?) så försöker vi gå en långpromenad på kvällen när han får vara lös. Eller, lös och lös. 15 meters nödstoppen är påkopplad och han får inte springa ifrån oss längre än så. Det går faktiskt rätt bra med inkallningen just nu. Så länge både husse och matte är med.

…och sen när vi kommer in, tror ni han är snäll och lugn då?

Nej.

Hej! Hej! Hallå där! Hej! Puss! Kram! Tass? Lek! Hej!

Tror nog det blir matte som stänger in sig i sovrummet i fortsättningen.

Inkallning

Det går faktiskt ganska bra med vår träning just nu. Hastur är mer lyhörd än någonsin förut, och även om vi har problem med lite väl störande moment ibland (främst löptikar och harar) så går det faktiskt ganska bra med vardagsträningen. Hundmöten och att gå fint i koppel är det vi tragglar, men vi har gjort stora framsteg på kort tid.

Det finns dock en del av vår träning som inte alls fungerar. Detta är något som jag inte har tänkt så mycket på, och ett moment jag känner mig väldigt osäker inför. Det är inkallning. Jag vill väldigt gärna kunna ha honom lös, men jag litar inte på honom alls. Han har stuckit för mig ett par gånger, aldrig långt och det ironiska är att han har kommit när jag ropat – förutom en gång när han stack för att hälsa på en hundkompis. :I Så egentligen “borde” jag lita mer på honom än vad jag gör. Fick lite skäll på kursen vi gick på nu senast för att jag inte vågade släppa hans koppel – han hade ju jättefin kontakt med mig. 😉 Men jag vågar inte. Och vågar jag inte utsätter jag mig inte för det, helt enkelt. Så det är nästa stora grej vi ska ta oss an, jag ska jobba på mitt självförtroende och så ska vi köra igång med ett helt gäng inkallningsövningar.

Vi har börjat lite smått i rasthagen. Så här ser det ut när det går bra:

(gömt mig bakom ett träd – han hittade mig 😉 )

(gömt mig i ett träd – han hittade mig. Till slut. 😉 )

Hastur: Matte kom neeeeer, jag har hittat dig ju!

Och två till. Underbara hund.

…och så här ser det ut när det inte går bra. Hejdå matte. Typ.

Ja. Det går bra. För det mesta.

Unghundskurs

Idag är första dagen på unghundskursen. Det ska bli intressant och spännande, även om jag är lite nervös. Hastur är verkligen extra busig nuförtiden, men på något sätt känns det som att de borde förvänta sig det på unghundskursen. I den bästa av världar skulle jag gå kurser även fast jag inte behövde hjälp med något speciellt, men så enkelt är det ju inte. Hjälp med hundmöten och hjälp med koppelgående skulle verkligen sitta på plats just nu. Det, och lite tips om hur jag ska aktivera honom.

Utöver unghundskursen är vi anmälda till Stockholm Hundmässa (herregud, hur tänkte jag där? ;D) och en liten valputställning i november. Det ska bli kul, och vi behöver nog lite övning innan Storstockholm.

…såhär kan det se ut när matte går och duschar och glömmer att fylla på vattenskålen. Oops.

…och så här kan det se ut när ens underbara skitgris leker loss i rasthagen.

När du hör det här ljudet

Nu har vi övergått till 10 dagars medicinering med antibiotikasalva för ögonen. Vi hoppas att det ger med sig nu, så vi ska slippa hålla på och bråka med honom. För vi är inne i en period som inte är den roligaste som det är, och att vi inte riktigt kan leka i rastgården är lite störande. Vi brukar gå dit och träna kvällar när den är tom, och jag börjar verkligen sakna våra träningstillfällen. Har hittat lite öppna platser i skogen där vi kan hålla till, men det är alltid i närheten av promenadstråk så jag vågar inte ha honom lös. 😉 Det är helt enkelt inte samma sak!

Jag ska försöka mig på klickerträning, så nu håller jag på att klicka in honom. Håller tummarna för att det ska vara ett bra sätt som fungerar för oss båda, det vore guld.

Music maestro!

På senaste tiden har jag känt mig lite trött på allt. Jag har varit spänd och ganska sur, vilket jag försöker inte visa för Hastur men som jag är helt övertygad om att han snappar upp ändå. Jag är en humörmänniska (I wear my heart on my sleeve), så folk brukar alltid kunna se hur jag mår. Och om folk gör det, ja, då gör garanterat min egen Hasse-man det också. Jag har försökt att slappna av lite mer för jag misstänker att det går ut över vår träning med hundmöten. Jag menar, jag har noll energi till att tackla det faktum att jag har en ouppfostrad liten odåga i kopplet dom gånger det inte går vägen. Dom gånger hundmötena faktiskt går bra verkar jag glömma bort det.

Så idag gjorde jag något jag aldrig har gjort förut.

Jag lyssnade på musik på promenaden.

Jaja, jag är säker på att en del av er inte förstår varför det är en stor grej – klart en kan lyssna på lite skön musik samtidigt som en rastar hunden!

Det går säkert bra, men jag har ett stort kontrollbehov, och när jag lyssnar på musik liksom… försvinner jag iväg någon annanstans. Om jag är ute och går och lyssnar på musik är det inte helt osannolikt att jag blir offer för en grym och onödig cykelolycka (okej, det har aldrig hänt) eller något i den stilen. Så det skulle kännas alldeles utomordentligt oansvarigt att lyssna på musik på promenaden. Jag har pratat i telefonen tre gånger (typ) när jag varit ute med Hastur på promenader. Men aldrig, aldrig lyssnat på musik.

Först började jag med att rasta (ehm, jaga) Hastur i rasthagen. Kull är en lek vi båda tycker är väldigt, väldigt kul.

Från rasthagen kom vi ut på en sträcka där det sällan är många som går med sin hund. Där pluggade jag i hörlurarna. De har en liten knapp som jag kan pausa med, vilket kändes skönt. Typ, om jag fick syn på en annan hund kunde jag bara pausa och vara lite mer uppmärksam. Kanske inte helt hundra med tanke på hjälpa-mig-att-slappna-av-planen, men en måste ju börja någonstans.

Och hur gick det då?

Helt. Fantastiskt.

Hastur gick som en klocka i kopplet, jag behövde kanske “app-appa” honom en gång men annars var det i princip inga problem. Till och med de mest intressanta fläckarna lämnade han ifred när det var dags att gå. Jag var dessutom på mycket bättre humör, och hejjade på nån joggare som såg väldigt glad ut själv.

När vi kom ut på nästa sträcka på rundan märkte jag att det var någon ytterst intressant hund/djur/fjäderfä/tant som hade gått där. Lite mindre koncentrerad, men ändå. Tillslut mötte vi en hund. Jag pausade min musik och gick ut några steg i bushen (jag längtar tills alla eländes brännässlor är döda, förruttnade och glömda) eftersom att den andra hunden redan hade börjat göra utfall mot oss. Hastur gick upp på bakbenen, buffade och betedde sig MEN jag hade energi att fixa upp situationen. Efter ett litet milt avbrott på kanske 30 – 60 sekunder var vi på väg igen utan problem.

Så, jag tror nog jag ska göra mig en promenad-playlist. 😉

Cykelvagnen

Telefonen ringde tidigt på morgonen.

“Hej, kan du ta dig bort till vårdcentralens parkering? Vi har ett problem. Han försöker bryta sig ut.”

Det är nämligen så att vi har ett problem som vi har jobbat på att lösa. Jag behöver få studiero, och M kan ha Hastur på sitt kontor. Det är faktiskt ganska uppskattat när han är där, vad jag har fått berättat för mig i alla fall. Det kostar dock en mindre förmögenhet att åka med Hastur på spårvagnen (eftersom att Östgötatrafiken är nötter och tycker att Hastur ska lösa en enkel ungdomsbiljett för att få sitta intryckt i ett hörn av deras skitiga fordon) och att parkera bilen kostar en tia mer. Att gå med honom tar 40 minuter enkel resa, vilket blir en ganska rejäl promenad två gånger om dagen. Ja, och att cykla med honom är han ju alldeles för liten för då.

Så då kom vi på en bra idé: cykelvagn.

Ni vet en sån där som en ser små barn fara omkring i. De finns tydligen speciellt designade för hundar, men vi kände inte riktigt för att lägga dom pengarna om det nu skulle visa sig att det inte var Hasturs grej att bli omkring körd i en kärra. Vi hittade en på blocket för en hyfsad slant och slog till.

Nu återstod bara inskolningen.

Som ni ser går färgen i lila och rött. 😡

Problemet med vagnen var att den är ju till för barn (duh) vilket innebär att det är som en liten hylla att sitta på. Vi försökte jämna ut golvet lite med hjälp av spännband och en pläd, och sen övningskörde vi lite.

Det gick faktiskt väldigt bra, vår hjälte var duktig och blev belönad med mycket korv (ölkorv Anna!) och efter ett par lyckade kortare resor beslöt vi oss för att Mathias skulle ta med sig Hastur till jobbet i cykelvagnen.

Det gick jättebra ungefär 500 meter. Sen ville Hastur helt enkelt inte längre och lyckades hitta ett hål i vagnen där han kunde sticka ut huvudet. Inte så bra, inte så säkert. Vill tillägga att han sitter fast med sin bilsele i vagnen, så ut kommer han inte. 😉 Men att sticka ut huvudet i sig är ju inte att rekommendera.

Så jag fick snällt cykla ikapp dom, och sen ledde vi cykeln till husses jobb. Ibland fick jag leka whack-a-Hastur när han stoppade ut huvudet (snällt förklara att så gör vi inte och belöna rätt beteende), och efter inte alls en speciellt lång bit gick det väldigt bra igen. Läxa lärd: Vi skulle gjort så från början. Väl på kontoret belönade Hastur vårat slit med att lyfta på benet och kissa på en krukväxt. -_- Så då fick vår hjälte lite skäll. Senare på dagen hade de möte, och Ms chef dyker upp och får sig en rejäl utskällning av kontorets nya vakthund: WOUWOUWOUWOUWOUWOUWOUUUUUU.

Perfa.

Han var i alla fall välkommen tillbaka. 😉

När M slutade modifierade han vagnen ytterligare med ett hyllplan och lite buntband. Jag mötte upp honom och vi åkte i samlad tropp hem. Det gick tusen gånger bättre nu, och förutom att han skällde ut en rottweiler (hundmöten, hundmöten, hundmöten -_- ) så gick det jättebra.

Idag fick jag ett samtal från M:

“Vi är framme, det tog 20 minuter. Han sa inte ett knyst.”

Känner mig rätt nöjd med vår gräsliga kärra.

Hundmöten, hundmöten, hundmöten.

Jag får ofta frågan “hur ofta tränar ni?” eller “vad gör du för att aktivera honom?” eller “hur mycket motion får han?”.

För det första så är jag av den åsikten att Hastur inte riktigt behöver motion. Hastur behöver rutiner. 😉 Han är bara en liten valp i mina ögon, så även ifall han har krav på att komma ut och röra sig ser jag det inte riktigt som att målet är motion när vi är ute och rör på oss. Motion är något han får, och det varierar från dag till dag.

Detsamma gäller väl egentligen träning och aktivering. Det jag gör för att aktivera Hastur idag är *trumvirvel* koppelpromenader.

😉

“kan vi gå på promenad nu tack?”

Inte så spännande, eller hur? Till saken hör ju då att min älskade lilla fluffboll är en tonåring just nu. Det vill säga att nästan allt matte säger går in genom det ena luddiga örat och ut genom det andra. Så jag ställer inte så höga krav på honom. I princip ställer jag bara två krav på honom.

1. Dra inte i kopplet

2. Bete dig under hundmöten

Det första går faktiskt ganska bra. Förut drog han väldigt mycket i kopplet men det har lugnat sig. När han går i sträckt koppel och börjar dra använder jag mig av “appapp” för att få honom att sakta in. Om han börjar hetsdra (ofta för att få snosa på nån fläck) använder jag “lugn”. Just nu blir det mycket “lugn”, för vi har en löptik i området.  Idag kunde jag sätta på honom ett halsband för första gången på väldigt länge, vilket kändes skönt.

Det andra är svårare. Hundmöten, hundmöten, hundmöten, säger jag bara. Vi bor i ett område med mycket hundar, vilket på det stora hela är väldigt positivt. Det är dock väldigt jobbigt när man har en liten valplarv (som inte ens är så liten längre) som gör utfall och skäller i kopplet så fort han ser en annan hund. Jag har därför valt att utveckla ett poängsystem:

0p = Hastur drar och skäller och slutar inte.

1p = Hastur drar men skäller/boffar bara en gång

2p = Hastur drar men skäller inte

3p = Hastur blir lite spänd men drar inte och skäller inte

4p = Hastur bryr sig inte

…och så har vi ju ribban nu då. Jag är ett stort fan av att låta mig själv (och Hastur) lyckas. Jag tror det är bra för vår relation. Därför flyttar jag upp ribban när vi har haft en perfect streak. Ribban ligger just nu på att Hastur “får” dra, men han får inte skälla. Igår hade vi nästan en perfect streak, men så kom den där japanska spetsen som vi vill leka med och Hastur började boffa. Bara några gånger, men det räckte för att bryta vår perfekta dag av inget skällande på andra hundar. :I Så just nu ligger ribban vid “drar men skäller inte”.

En vanlig promenad brukade vi få mellan…. 0p eller -4p. 😉 Så ni kan förstå att jag är ganska nöjd nu när vi ligger på typ, 4p (eller som igår, 6p!)

Jag jobbar med honom varje sekund vi är ute och går på våra promenader. Utöver koppelpromenaderna går vi till en rastgård där det är fri lek. Och just, kvällstid kan koppelpromenaderna bli lite mer avslappnade, när linan blir lite längre och reglerna lite friare. Jag tror inte en ska underskatta den vardagsträning det innebär att få en valp som Hastur att bete sig i koppel. Han är trots allts lite trotsig just nu.

I höst tänkte jag satsa på att spåra mer, men just nu så räcker det så bra med det här.