Konst, inkallning och en pigg hund.

Mitt senaste post skickade inte Hastur i den nedgående spiral jag var rädd för. Nej, han hänger fortfarande i på förbättringståget. Även om jag fortfarande får en mindre hjärtattack varje gång hans mage knorrar så verkar det hålla i sig. Om ett par dar är det slut på Fortifloran (vi har behandlat i 30 dagar) och jag vet inte om jag ska våga låta honom gå av den och köpa mer, eller om jag ska ha is i magen. Vi-siblinet har verkligen gjort skillnad på konsistensen (finns det fortfarande någon krackelmagad som läser min blogg? Förlåt isåfall.) och det ska vi väl fortsätta med. I evig tid? Ingen aning. Ja, och så är det ju B12:an då. Den där lilla tabletten ska vi sluta ge nu i början av juni. Där kommer jag ringa vet och prata igenom det ordentligt innan vi gör det. Eftersom förbättringen har skett långsamt så är det inte alls konstigt om det är just B12:an som har hjälpt, och att då sluta med något som är så långsamtverkande och behöva börja om igen… ja. Ni förstår säkert.

Hastur är i alla fall en pigg och glad hund just nu, vilket är otroligt skönt att se. Att kunna sluta ha honom på koppelvila har också varit extremt skönt. Han har ju så mycket fart under tassarna att det är rent löjligt.

Jag har varit väldigt stolt över vår inkallning på sista tiden. Han har varit väldigt lyhörd och tacksam(?) över att få gå lös och plöja igenom vitsippe-fälten. Han har kommit när jag har ropat även i skarpt läge. Tex när vi träffade en lös schäfer, en hare och dom där lustiga feta duvorna som sitter still på backen och verkar vara till för att plockas av en glad finsk lapphund. Eftersom det är en barnkammare i naturen nu har jag varit extra försiktig och hela tiden tänkt att han ska hålla sig väldigt, väldigt nära mig för att förtjäna att vara lös. Och det har gått bra.

…fram tills för ett par dar sen när jag får ett meddelande på jobbet från husse om att Hastur har stuckit efter en fasan och varit borta i ett par minuter. Så nu åker långlinan på och jag kommer köra både nya och gamla inkallningsövningar. Det här SKA funka. Dessutom kommer husse nu få vara mer involverad i den biten, för jag misstänker att Hastur lyssnar lite, lite mindre på husse just eftersom att han inte varit så involverad i den biten. Men inkallning är egentligen min favorit att träna, så det kommer dyka upp massa roliga övningar här på bloggen med. Lös i naturen kommer vår hjälte dock inte få vara, inte tills jag känner att han lämnar de stackars vilda djuren i fred. Men vi har ju vår långlina. ❤

Konst ja. Jag har ju börjat jobba igen, vilket är kul men utmattande. Jag har inte så mycket fritid till att rita ägare + hund och liknande bilder, så är ni intresserade så är det bäst att lägga en beställning innan den 25 maj. Lättast gör ni det via min Facebook-sida, Hillevill. Bilden behöver inte vara betald innan den 25 maj för att ni ska hamna på kölistan.

Priser: 
Hund: 150, +100 för extra hund i samma bild
Människa: 150:- för ett huvud och 180:- för en helkropp
Ägare + hund: 275, +100 för extra hund i samma bild.

Exempel:
  

Sen har jag även en massa fina saker i min Tictail-shop, och där kommer jag lägga upp flera saker framöver. Bland annat kommer jag satsa på att inkludera mer hundraser! Är det nån speciell ni är sugen på så skriv gärna det i kommentarerna.

…och ja, den australiska terriern och bullterriern står redan på min lista. 😉

I ur och skur

Idag har vi drabbats av väder. Det började igår när vi var på valpkurs och vinden försökte blåsa oss av apellplanen. Som tur var stod det på schemat att titta på film, så vi fick sitta inne och mysa när regnet väl kom. Hastur har faktiskt inte upplevt regn så ofta. Vi har haft blåst och enstak små regnskurar, men inget som idag. Idag var nämligen hela världen blöt och allting luktade nytt och spännande. Hastur upptäckte även en ny fiende: Paraplymänniskor! Hade några av dom kommit närmare hade jag bett dom visa att dom var människor, för dom var nämligen väldigt, väldigt otäcka för en liten valp. Inte så konstigt, vad gömmer dom där under egentligen?

När jag skaffade hund var det viktigt för mig att den ville följa med mig jämt. Även om det regnade. Det kanske låter konstigt, men jag gillar väder. Alltså, när det händer saker. När vinden tar i lite extra, när det åskar och blixtrar eller när det häller ner regn.

Ett annat stort plus är att en får vara ifred, för folk gömmer sig gärna inne. Så då tänkte jag att det var perfekt att gå till rasthagen.

“Det här var mysigt!”

Vi passade på att öva lite av det vi lärt oss på valpkursen. Inkallningen igår gick jättebra, så det körde vi på med idag också. Även lite sitt-stanna kvar och det gick bra det med. Sen la jag en liten godisruta, men det gick sådär.

Sen var det fri lek och om herrn själv får bestämma är det roligaste som finns att gräva. Kameran fick lite vatten på sig och därför är följande bilder lite suddiga.

…jag önskar att det här var en övning för “stå”, men det är det ju inte. Har fortfarande problem med att han bara vill sitta på sin söta lilla rumpa när vi tränar inför utställning.

…och på tal om utställning, Hastur passade på att ge sig själv en lerinpackning…

“Vadå gå hem? Gå hem själv, jag kommer sen.”

Älskar att vi har världens bästa rasthage ett stenkast från där vi bor där det sällan är någon. Och dom gånger jag har mött någon har de snällt väntat på sin tur. ❤