I got you babe

Det är viktigt för hundar att ha kompisar som är på samma nivå. De är ju alla individer, och de gillar olika saker. Dessutom lär de sig ju väldigt mycket av att leka med varandra, på gott och ont. När Hastur var en valp så var det lite svårt att hitta någon som orkade med honom. Han var outtröttlig, jobbig, bitig och väldigt på. Han hade dessutom svårt att ta en tillsägelse på allvar, utan fortsatte gärna ändå. Till och med min systers sheltie, Chase, som tidigare varit Hasturs favorit, hade börjat tröttna på den lilla pirayan.

Men så kom Lovis.

Lovis är en liten Airedaleterrier, några månader yngre än Hastur. Om Hastur varit den jobbigaste valpen i vår familj hittills så gav Lovis honom en utmaning som hette duga. En liten, lurvig piraya med käftar som en hålslag. Inom kort hade hon dragit blod från familjens samtliga mänskliga medlemmar.

Och Hastur älskade henne.

Partners in crime

Dom leker tufft tillsammans, och i början var  i lite oroliga för Lovis. Hon var ju så liten och söt. Så rätt ofta fick vi gå emellan och säga att nu får ni ta det lite lugnt, valpar, för ni vet inte riktigt när ni ska slappna av.

Alltså titta på det här fejset. Svårt att tro att det är hon som har knockat mig i strupen, bitit min pojkvän i huvudet och vält min mamma.

Ibland kunde de ta det lite lugnt tillsammans. I korta perioder.

Det var imponerande att se hur Hastur förstod att Lovis var mindre än honom och därför behövde man vara lite extra snäll. Dela med sig av sina gropar och hål är inte hans starka sida. Men å andra sidan hade han knappast något val när terrieristerna anfaller.

Nedan illustreras ett sådant anfall.

Lokalisera målet

Ta tag i kragen för en nacksving

Knock out!

Min, fina, fina Hasse-man fick utstå mycket i somras. Men vi som mindes hur jobbig han varit själv kunde inte låta bli att känna lite skadeglädje. 😉

…hugga tag i svansen, DET är väl ändå lite fulspel?

Som tur är var han fortfarande snabbare än Lovis.

Valparna blev större, men fortfarande partners in crime

Hastur hade dessutom börjat lära sig Lovis teknik. Så den tidigare nacksvingen kunde sluta i en flygtur för hennes egen del!

När terriern tror att hon har grepp, bara snurra…

…runt…

…och släng! 😀

Lovis: Säg att jag är starkast!
Hastur: Va? Sa nån nåt? Jag tyckte jag hörde en mygga surra…

Lovis: SÄG ATT JAG ÄR STARKAST!
Hastur: Hihi, vilken envis mygga!

Lovis: *airedaleterriermorr* Säg att jag är starkas. :I
Hastur: Okej okej, du är starkast!

…som tur var var han fortfarande snabbare.

…även om Lovis lärt sig genskjuta honom.

Det är TUR att ha en vän som orkar med en!

Snö!

Det kom snö igår! Till och med här hos oss. Lyckan var total när den faktiskt låg kvar idag. Vi hoppas att det kommer mer snö nu framöver, även ifall det inte behövs så mycket för att göra våra hundar lyckliga.

Full fart framåt!

 

Sen hittades det en frusen leksak i snön! Ännu bättre.

Det gäller att ligga på om man ska få behålla den dock. 😉

…fast det är rätt härligt att bli jagad.

Och så fick äntligen Hastur en lugn stund att gnaga på den. 😉

…fast lite tråkigt är det när kompisarna inte ens försöker ta den?

“Kom igen då, jaga mig!”

När inte det fungerar gäller det att hitta något annat som de andra kanske vill ha. 😉

“Ta mig då!”

“Kom igen, jaga mig!”

“Blarghhlhlhlah”

Nu har han både äpplet och ormen. Rätt nöjd ändå.

…alla var dock inte lika nöjda med snön, så till slut gick vi in. 😉

23. Operation: Ordna julstämning

De båda kaninerna hade satt igång med att försöka fixa lite julstämning. Lika mycket energi som Räkan hade lagt på att retas med valpen använde hon nu för att fixa den bästa julen någonsin. Först hade de sprungit runt och fixat i hela lägenheten – de hade försökt stjäla en bit av julgranen och ta med sig till Hastur, men tyvärr hade detta tilltag uppmärksammats av husse och försöket avbrutits under hastiga former. De hade till slut nöjt sig med att läsa ur en bok om julens alla företeelser – särskilt fäst visade sig Hastur vara vid jultomten, som också hade ett vitt skägg.

Sedan hade de flera gånger fått smyga tillbaka för att se att Hastur verkligen hade gått och lagt sig – valpen hade vissa svårigheter med att förstå att det faktiskt var dags att sova nu.

“Tomten kommer på natten?”, hade han frågat.

“Ja, precis”, hade Räkan förklarat.

“…och så ska han äta och dricka den mjölk, kakor och gröt som vi ställt fram till honom?”, frågade Hastur.

“Ja, precis.”, hade Räkan förklarat igen.

“…men blir han inte ensam?”

“Hur menar du?”, hade Räkan undrat.

“Jo, han kanske vill ha sällskap till maten.”

Detta var inget någon av kaninerna hade tänkt på. När det gällde kaniner såg de helst att de fick äta ifred, så att inte den fetare kaninen åt mer än den andre.

“Njae”, hade Hugo sagt. “Det är nog bra ändå.”

“…när husse äter brukar jag sitta och titta på”, hade Hastur sagt. “Som sällskap.”

De båda kaninerna hade skruvade på sig. Det var ju ett sätt att se på det.

“…och”, hade Hastur sagt med viss fördröjning. “…om husse inte orkar äta allt brukar jag hjälpa till.”

De båda kaninerna nickade mot varandra. Det var alltså där skon klämde.

“Om tomten inte orkar äta upp allt”, hade Hugo förklarat. “Så lovar vi att han lämnar en bit till dig.”

Med detta hade Hastur nöjt sig, och efter ett tag somnat. Då hade kaninerna passat på att slå in lite paket.

När de var nöjda med sig själva hade de hoppat till sängs själva. Gröten hade de lämnat helt, men de hade ätit upp nästan alla kakor. Det är svårt att lämna en kaka, speciellt om man är kanin.

20. Nuvarande julars spöke

Räkan hade gått och lagt sig igen. Att säga att hon sov vore att ljuga – men hon slumrade lite med öppna kaninögon. Efter ett tag hörde hon tunga steg som kom klampande. Hon kröp ihop lite under sitt täcke.

“Är det någon här?”, bullrade en ljudlig röst. “Är det några rrrrrrräkor hemma?”

Varelsen rullade på sina “r” så att Räkan blev alldeles kollrig. Hon tittade fram från under sitt täcke. Varelsen som mötte henne var än mer fasansfull än den förra. Stor och ful, med gigantiska buskiga ögonbryn och en andedräkt som kunde väcka de döda – enbart för att de sedan skulle svimma och dö igen av den fruktansvärda andedräkten.

Försiktigt kröp hon fram från under sitt täcke. Hon tog ett stadigt tag om nattmössan så att den inte skulle blåsa av. Hur rädd hon än var var hon en tuff kaninräka, och hon började få nog av att ligga och darra under en fäll.

“Vad vill du?”, mumlade hon.

“VASA?” brölade varelsen. Lite spott hamnade på Räkan. Hon putsade hastigt bort det.

“Vad vill du?”, muttrade Räkan och drog täcket om sig. “Jag försöker sova.”

“NÄHÄ DU!”, kastade varelsen ur sig. “Det blir ingenting med det! Du och jag ska ut på ett litet äventyr, förstår du väl?”

Räkan hade misstänkt detta. Hon hoppade i sina små kanintofflor och hasade sig närmare utgången.

Men när hon väl hade hoppat ut ur buren kände hon inte igen sig. Hon stod i mitten av ett obekant landskap. Det var fuktigt och lerigt, med en kall bitande vind. Varelsen gestikulerade åt henne att följa efter, och hon gjorde så. Tacksam över sina tofflor klafsade hon igenom lerpölarna. Till slut kom de fram till ett hus. Varelsen försvann in genom dörren utan att öppna den. Med huvudet på sned gjorde så Räkan ett försök att ta sig därifrån, men utan förvarning sköt en grön arm ut genom dörren och högg tag i henne! Hon blundade hastigt och när hon öppnade ögonen igen var hon inne i ett hus. Det var julafton – det förstod hon på tjattret på TV:n. Nån galen anka höll låda. Den stora varelsen hade tyckts krympa, och stod lutad över något som låg i ett hörn i rummet.

När Räkan kom dit såg hon att det var Hastur.

Den lilla valp-uslingen hade fått på sig en tomteluva men såg inte det minsta glad ut ändå. Istället låg han där, ensam och förvirrad och snyftade för sig själv.

“Vad bölar han för?”, krävde Räkan att få veta.

Varelsen böjde sig ner och höll sitt fruktansvärda vargagrin en centimeter ifrån Räkans ansikte.

“Han förstår inte julen”, sade den med eftertryck. “Allt ståhej och konstigheter – konstiga ljud och stressade människor!”

Räkan ryckte på axlarna.

“Han är inte så smart”, sade hon.

Åt detta frustade varelsen till så att Räkan täcktes i ett äckligt, segt slem.

“Inte så smart!”, utbrast den. “Inte så smart! Det är snarare du som inte är så smart! Det är snarare du som inte förstår julen!”

Räkan skakade på sig för att bli av med det värsta slemmet. Hennes lugg hängde slickad ner över pannan.

“Din första jul förklarade Hugo hur det fungerade, så du blev inte chockad över alla konstigheter!”

“…må så va”, mumlade Räkan skamset. “Men jag har faktiskt försökt förklara för honom.”

“Försökt förklara?”, brölade varelsen. “Nej du har lurat och bråkat med honom sen dag ett!”

Räkan tittade på den lilla valphögen. Mot sin vilja började hon tycka lite synd om honom.”

“Mjo”, sade hon vilket var det närmsta ett erkännande någon hade lyckats komma. “Mjo.”

Som genom ett trollslag var hon hemma i kaninburen igen. Varelsen var borta, men tyvärr hade den efterlämnat sin stank. Räkan kröp ihop på kaninhyllan för att invänta det sista spöket.

15 & 16: Julstrumpans öden och äventyr

Efter att ha satt upp strumpan på väggen hade Hastur suttit och tittat på den en stund. Det var mattes favoritraggsocka, vilket kändes bra. Husses toffla hade ju fungerat bra, så då borde mattes strumpa ge ungefär samma resultat. Efter att ha väntat en stund på att någon skulle dyka upp och fylla på strumpan hade han börjat känna sig sömnig. Han hade sträckt ut sina små tassar och gäspat. Efter att ha sagt till sig själv att han bara skulle ta en liten tupplur hade så hans ögon blivit trötta. Hastur stack in sin svans under örat och lade sig ner – bara en liten stund! – för att vila ögonen.

Hugo hade suttit och studerat honom en stund från kaninhyllan. Han hade tyckt lite synd om Hastur de senaste dagarna – Räkan var inte direkt snäll mot honom om han skulle vara helt ärligt. Hugo hade alltid gillat julen, så han tyckte att det var lite fräckt av Räkan att göra sig lustig på valpens bekostnad. Han misstänkte att Hastur inte riktigt förstod det där med att paket fick man bara på julafton, så därför hade han bestämt sig för att som plåster på såren ge Hastur en liten present i strumpan varje dag fram till jul. Han väntade till Hastur hade somnat och släpade dit en morot. Helst hade Hugo behållit den själv, men julen handlade ju om att ge. För säkerhetsskull tog han på sig en tomteluva och skägg så att Hastur inte skulle känna igen honom. Försiktigt stoppade han ner moroten i julstrumpan och hoppade iväg.

Efter ett par timmar så vaknade Hastur. Han sträckte ut sig och gäspade stort. Han tassade bort för att se om matte skulle gå med på att ge honom en andra omgång middag, men tyvärr var inte matte med på noterna. Efter att ha fjantat runt ett tag kom han plötsligt på att det var något som han hade glömt! Han var ju tvungen att kolla ifall han hade fått nån present i julstrumpan!

Han skyndade sig tillbaka till sovrummet och tvärstannade när han kom dit. Strumpan hängde mycket riktigt kvar på sin spik, men något var fel. Han luktade försiktigt på den. Julstrumpan luktade morot, men han såg ingen morot. Han lade huvudet på sned och tittade på den. Det luktade nästan lite kanin-räka om den också. Han petade på den med tassen och det var då han såg hålet. Nån hade haft sönder hans strumpa!

Han lyfte försiktigt ner den från spiken och bar iväg med den. Först gick han till kaninhyllan, men det var ingen där. Han fick dock upp ett doftspår – morot och kanin-räkedoft! Han följde det försiktigt tills doften av morot och kanin blev starkare. Han hade kommit ut hela vägen till köket, och skulle precis runda hörnet till köksön när han hörde en röst som fick hans valpblod att frysa till is.

“HASTUR!”, röt matte.

Hastur såg förvirrat upp.

“Är det där min strumpa?”, frågade matte argt.

Hastur tittade bara på henne. Försiktigt lade han ner strumpan och slickade sig om läpparna.

Matte skyndade fram och tog upp strumpan.

“Fy dig!”, utbrast matte. “Du har ju gnagt hål på den!”

Hastur kröp ihop och såg olycklig ut. Det hade han inte alls det.

“Du vet Hastur”, sade matte förmanande och undersökte hålet i strumpan “om man inte är snäll får man inga julklappar!”

Hastur blev ännu mer ledsen. Matte såg lite ångerfullt på honom och klappade honom lite på huvudet.

“Det går säkert att laga”, sade hon. “Men kan du inte lämna mina strumpor i fred i fortsättningen?”

Hastur nickade lite och matte lyfte upp honom och gav honom en kram.

“Kom”, sade hon. “Vi tittar lite på TV, och sen går vi och lägger oss.”

Hastur kröp ihop bredvid henne i soffan. Det här var ju inte alls speciellt kul. Dumma strumpa.

I kaninburen betraktade Hugo händelseförloppet. Han rynkade sina små kaninögonbryn. Det här skulle han minsann gå till botten med.

14. Julstrumpan

Hastur hade bestämt sig. Han gillade julen. Han gillade julen riktigt mycket. På julen kunde man inte bara dansa snödans och få underbar snö, utan man kunde också få pinnar och annat gott. En liten julköttbulle hade husse stuckit till honom under bordet också, och den hade smakat alldeles underbart.

Dessutom hade det hänt något tidigare på dagen. Han hade passerat kaninburen och Hugo hade varit i full färd med att sätta upp en strumpa på buren. Efter lite pyssel hade han lyckats. När han var klar hade han noterat att Hastur stod och iakttog honom.

“Vad tycker du?”, frågade Hugo försiktigt.

“…det ser bra ut”, sade Hastur dröjsamt. “Jag kan hämta en tröja och en vante om du vill fortsätta pynta.”

Hugo lade huvudet på sned och tittade på honom en stund. Han insåg att valpen inte hade så bra koll på det här med jul.

“Det är en julstrumpa.”, sade han till slut. “En juuuuuuulstrumpa.”

Han tittade försiktigt på Hastur för att se om han skulle förstå.

“Julstrumpa?”, frågade Hastur.

“Det är så att tomten kan lägga paket i den.”, sade Hugo.

“Paket?”, frågade Hastur.

“På julen, om man är snäll, får man presenter.”

“Jag har redan fått min!”, sade Hastur glatt. Han rynkade på ögonbrynen. Han ville att Hugo skulle tro att han hade koll på det här med julen nu, trots allt. “Jag… jag fick min preset i jultofflan!”

Hugo såg lite besvärad ut. Han ville inte riktigt förklara det där med tofflor och krampusar och räkors list just nu.

“Ja, fast alltså. På julafton får man presenterna i julstrumpan. Om man har varit snäll.”

Hastur stod tyst en stund.

“Duger det med vilken strumpa som helst?”

Hugo nickade. Han kunde inte tro att det gjorde någon större skillnad. Hastur satte glatt iväg – han hade en rosa raggsocka att leta reda på.

13. Sankta Lucia

Här skulle det egentligen vara en fint ritad bild som berättar att julkalendern idag enbart består av ett lussetåg – tyvärr har min ritplatta gått sönder (vi ska lösa’t) så ni får hålla till godo med detta. Obs bilderna är ett montage.

Jag och Hastur åker idag till Stockholm Hundmässa. Imorgon kommer jag att ställa Hastur i juniorklass. Vi är nervösa men jag är övertygad om att det kommer gå (relativt) bra.

Räkan som lucia (förlåt kära läsare 😉 ), Hugo som stjärngosse och Hastur som tärna.

12. Öronlös lycka

Så kom då äntligen snön. Det var matte som la märket till den först. Hon hade sprungit och väckt en yrvaken Hastur som först inte alls hade velat gå ut på promenad. Efter att ha trugats och burits en bit kom de så slutligen ut. Och så fort de kom utanför dörren förstod han. Han hade luktat försiktigt på det konstiga vita, varenda litet pälshår på helspänn. Så försiktigt hade han först nuddat det med tassen för att sedan explodera i lycka. Han hade rullat sig i det, gosat in hela ansiktet i snön och skällt i högan sky. Matte hade sprungit med så mycket som hon hade orkat, men till slut hade hon insett att det inte var någon större idé och släppt honom lös till sina egna lekar.

Långt senare hade de gått in igen. Hastur var täckt av snö och han hade lite oförsiktigt skakat av sig precis bredvid kaninburen. Räkan hade blivit arg men Hastur hade inte hört henne. Snö! Snö överallt! Det kunde inte bli mycket bättre än så här.

Efter att ha torkats om mage och tassar satt han så i fönstret och tittade ut. Flingorna fortsatte att falla och han ville bara gå ut igen!

Han lade öronen bakåt och viftade på svansen. En tanke slog honom.

…om det var så här mycket snö man fick av att bara dansa lite extra, vad skulle då hända om man dansade lite till? Med öronen stadigt bakåt kikade han sig försiktigt över axeln. Räkan hade försvunnit iväg för att torka sig, men Hugo mötte lite förbryllat hans blick. Hastur blinkade åt honom, och sen började han dansa igen.

Denna gången med extra känsla och eftertryck.

11. Frostbiten

Det hade fortfarande inte kommit någon snö. Hastur hade tittat ut genom fönstret med jämna mellanrum, men fortfarande låg marken bar och gräset grönt. Han började känna sig ganska moloken. Han hade gått till kaninhyllan för att prata med Räkan men hon hade inte synts till.

Det var dock något som inte var som det brukade. Husse gick omkring och muttrade om att han frös hela tiden. Och när han hade kommit hem från jobbet så hade han sagt något som fått Hastur att spetsa öronen lite extra:

“Kylan var verkligen bitande idag när jag cyklade”, hade han sagt.

Hastur hade försiktigt tittat på honom. Han såg inga bitmärken på husse. Däremot var han lite röd om näsan och kinderna.

“Mm, du ser lite frostbiten ut”, hade matte sagt. “Bäst du kommer in och värmer dig.”

“Tråkigt att det är så kallt men att vi fortfarande inte har någon snö”, muttrade husse.

Matte hade hållt med honom men sagt att om det kom snö nu skulle den i alla fall ligga kvar.

Hastur hade försiktigt gått till kaninburen, men ingen Räkan syntes till. Han var lite orolig för vad han hade ställt till med egentligen.

10. Jag ser det snöar

När Hastur vaknade på morgonen gick han genast fram till fönstret. Det fanns ingen snö på backen, men väl några flingor i luften. Han skällde lite på matte som skyndade sig ut med honom. Tyvärr smälte snön innan den nådde marken, så Hastur fick passa på att försöka äta dom innan de hann dit.Han kände att han kanske inte hade dansat tillräckligt, helt enkelt. Kanske behövde han göra om dansen med lite mer inlevelse. Han ville fråga Räkan om det var det rätta, men han var lite rädd att hon skulle säga att det var slutdansat. Istället så körde han en liten repetition där ute på gräsmattan, med snöflingorna virvlande runt öronen. Kanske det då skulle bli tillräckligt kallt för snön att ligga kvar.