Det går bra nu!

Jag vill inte tråka ut er – det går faktiskt bra nu. Men mitt nuvarande jobb är väldigt krävande. Vi kutar omkring som skållade troll hela gänget. Jag har gått ner 3 kilo sen jag började, och då vill jag ju tillägga att muskler väger mer än fett. För muskler, det har jag fått ett helt gäng. Har helt plötsligt storlek 28/38 i mina byxor istället för 30-31/40-42. Nä, men våra arbetspass ligger inte alltför sällan runt 9h, och det kommer bli mer nu när vi går upp i högsäsong. Har jag en dag ledigt tillbringar jag den med att sova och försöka hinna ikapp med de saker jag behöver göra. Utöver det har jag en hand som inte riktigt fungerar som den ska, speciellt efter vissa arbetspass. NÅVÄL.

(undersökte om jag kan rita med vänsterhanden nu när höger är körd. Tror inte mina beställare skulle bli helt nöjda. 😉 )

…nog om det. JAG HAR FÅTT ETT JOBB. Häftigt va? Den börjar med 6 månaders provanställning från och med augusti, men vill de ha kvar mig efter det så har jag en 50% tillsvidare tjänst. Och det passar mig faktiskt superbra, för jag ska starta företag. Jag kan inte fatta att det bara är något år sen jag bestämde mig för att se vad som hände om jag vågade försöka, och nu sitter jag här ett år senare och känner att jo, det här kan nog faktiskt gå. Det är jättehäftigt. Så en anställning på 50% vid sidan om den tiden jag kommer lägga på uppstart och allt det där, det känns riktigt, riktigt bra. Det känns som om jag är på väg. Äntligen.

(Hasse: Hallå? Handlar inte den här bloggen om mig egentligen?)

Och Hasse-man då? Ja, han är en liten tonåring med ludd mellan öronen. Hans nya grej är att skälla på allt som rör (och inte rör) på sig. Vi försöker väl ta hänsyn till hans sprudlande hormoner, och dessutom har jag så fruktansvärt lite energi nu för tiden. Hasse-Magen är dock bättre, vilket vi är väldigt glada för. Vi pratar ofta om en lillebror till Hasse, för vi vet att vi vill ha en till men. Ehm. Det får dröja ett tag. Tills jag känner att jag och Hasse har kommit lite längre med det vi försöker uppnå, eller han är lite mindre av en drygis med ludd i hela huvudet. Men med ett nytt jobb och med känslan av att vara på gång är det i alla fall möjligt att drömma. Jag får känslan av att Hastur inte riktigt bör vara ensamhund. Han skulle trivas med en kompis. Kaniner duger inte riktigt.

Sist men inte minst så skrev jag en liten artikel till Lapphunden, tidningen för Svenska Lapphundsklubbens medlemmar – och den kom med! Superkul tycker jag.

Titt så fint! ;D Inte den bästa bilden, menmen. Ibland undrar jag var jag är om ytterligare ett år. Men som sagt, det går bra nu!

4. Löhilla

Löhilla visade sig vara en lätt överviktig grävling i en fluffig mössa med öronlappar. Hastur lät henne, stel av skräck, lukta på honom. Efter att ha gjort så nickade hon och satte sig ned med en lätt duns.

“Så du är vilse.”, konstaterade hon.

Hastur nickade lite försiktigt. Löhilla verkade inte ha samma förkärlek till östgötska som Vild-Hugo.

“Och du vet inte var du bor”, sade hon.

Hastur skulle precis till att svara när han insåg att det inte var någon fråga. Istället så nickade han lite. Det kändes rätt.

“Och du är hungrig.”, sade hon.

Inte heller det här var en fråga.

“En tänker inte så bra på tom mage”, sade Löhilla. “Vill du ha en burger?”

Det här var definitivt en fråga, en som Hastur absolut kunde svara på. Han nickade ivrigt. Löhilla tittade på Vild-Hugo.

“Kan du starta grillen?”, frågade hon.

Vild-Hugo flinade och gjorde så.

När Hastur hade fått sin burgare tänkte han mycket riktigt bättre.

“Mat smakar bättre utomhus”, sade Löhilla och smackade med läpparna. “Så, var var vi. Var bor du?”

“I ett högt hus.”, sade Hastur eftertänksamt.

“Och vad ligger brevid det höga huset?”, frågade Löhilla.

“Skogen.”, svarade Hastur.

Löhilla nickade.

“Då kanske vi kan se ditt höga hus om vi tar oss högt upp i skogen?”

Hastur slickade bort en klick ketchup från nosen. Det där lät ju riktigt smart.

“Gamle grävlinger’ vet’ å tänke me maut i mage!”, utbrast Vild-Hugo så det sprutade sallad och gurka över Hasturs päls.

Vild-Hugo var om möjligt ännu svårare att förstå med mat i munnen.

“Vi ska ta oss högt upp”, sade Löhilla. “Så ska du se att det löser sig.”

Hastur nickade. Han hade inte lika bråttom hem nu, och passade på att knycka en till hamburgare från grillen.

3. Hoppe hoppe hare

Hasturs öron hade krupit in i fluffet och gjorde inget tecken på att vara på väg tillbaka ut. Nu lät det som att Vild-Hugon pratade med honom under vatten, vilket kändes lite bättre i hörselgången.

“Bortkollrad?” frågade han försiktigt.

“Ja, inte fasen sitter’u här å greijnar för att du har koll på läge liksom.”

Hastur lade huvudet på sned. Han kände faktiskt för att börja grina igen.

“Nja, jag kanske… kanske har kommit bort lite.”

“Mm, misstänkte de’. Du tjogler runt hela skoga å ser liksom inte så kati’ ut, om du förstår va ja’ menar?”

Hastur var tyst. Han var inte helt säker på att han gjorde det.

“Var ska’ru rå?” frågade Vild-Hugon.

“Hem till matte.”, sade Hastur.

“Och var ä de?”

“…jag vet inte.”, sade Hastur uppgivet. “Det är liksom därför jag är kvar här.”

“Va du styr.”, muttrade Vild-Hugon.

Vild-Hugon verkade inte nöjd med svaret, för den satt ner en stund och funderade innan dess långa öron stod på helspänn igen.

“Nu vet ja’!”, utbrast den glatt och stampade hårt med ena baktassen. “Vi drar te Löhilla å fråger! Häng på här!”

Innan Hastur hann säga något var Vild-Hugon iväg som en raket. Han såg ingen annan utväg än att springa efter så fort han bara kunde.

2. Vild-Hugo

Det hade slutat vara roligt nu. Han hade suttit still en stund, men sedan hade han försökt plocka upp spåret efter matte. Matte-lukt var en lukt han var väldigt van vid att följa, och nu längtade han efter den. Han försökte sig återigen på att följa sitt eget spår, men var till slut tvungen att inse att det inte ledde någonvart. Han satte sig ned på sin luddiga lilla rumpa och kände modet sjunka.

En liten tår letade sig ut från ögat och absorberades snabbt av den mjuka pälsen. Nej, borttappad var inget kul att vara.

Helt plötsligt hörde han en röst som fick varenda strå på kroppen att stå på ända.

“Nä men va, tjuter’ru?”, brölade någon på den bredaste östgötska Hastur någonsin hade hört.

Han torkade snabbt bort tåren och vände sig om.

“Näe, det gör jag alls inte!”, utbrast han förnärmat.

“Nä, ja ser de’. Kanske bare fått en gren eller nå’ i öga?”, fortsatte rösten.

Nu lät den lite vänligare.

Hastur vågade på att vända sig om. Där, uppe på en tuva satt den största Vild-Hugo han någonsin hade sett. De hade flera stycken i bostadsområdet, men han hade aldrig sett någon så stor förut. Han brukade försöka jaga dom till mattes stora förtret, men den här Vild-Hugon hade Hastur ingen lust att jaga alls. “Om jag skulle våga mig på en chansning skulle ja’ säga att du är bortkollrad?”

Vild-Hugon slängde ur sig ordet chansning som om det satt fast långt bak i halsen tillsammans med dennes frukost. Hasturs öron försökte gräva in sig i fluffet för att undkomma ljudet. Den här dagen verkade bara bli värre.

Attackerad av naturen

Idag är det fruktansvärt grått och tråkigt ute. Jag och Hastur skulle gå på en lång morgonpromenad. Det hade jag lovat igår när det var så fint väder. Sagt och gjort, vi begav oss ut.

Vi går bredvid tågspåren, och där växer det någon klängväxt som blommar så vackert under sommaren. Vår hjälte gick nära för att kissa på staketet och lyckades hamna under den torra mattan av klängväxter. Förtvivlat försökte han ta sig lös genom att snurra (jag vet inte hur dessa hundar skulle överleva i det vilda) och lyckas sno in sig totalt. Med det fånigaste ljudet jag någonsin hört (wiuf!) faller han pladask på sidan. Där ligger han still och tittar olyckligt på mig. Ett kort ögonblick överväger jag att ta fram kameran, men hur elak som helst kan man ju inte vara mot sin trotsiga unghund.

Även om det känns som han förtjänar det ibland

Jag frigör honom från växten och han sliter tag i den och springer iväg med den. Efter ett par meter snubblar han på en hängande del av klängväxten och sitter återigen som fisken i nät.

Jag börjar ångra mitt beslut att inte ta fram kameran.

Efter mycket om och men lyckas jag frigöra honom återigen. Klängväxten har släppt ifrån sig en miljon små taggiga frön som nu sitter över hela Hastur och mig. Jag suckar lite och bestämmer mig för att vi går hem och äter frukost istället. Väl hemma lämnar kaninerna inte Hastur i fred för att de vill äta upp fröna i hans päls. Hastur blir mycket besvärad av detta och jag beslutar mig för att bura kaninerna tills vi har fått äta frukost.

Det är inte lätt att vara en tuff tonåring ibland. Speciellt inte när man blir attackerad av växter och kaniner. Tur att kompisarna inte såg.

Sen pysslade jag med att sätta upp en liten shop på Tictail. Jag tycker det blev bra.

Hoppas solen kommer tillbaka snart.

Hundpyssel

Jag velade jättelänge innan jag valde att köpa (eller okej, egentligen fick jag en av Anna) en nummerlappshållare för utställning. Jag tyckte det fanns så många fina, men tyvärr hittade jag aldrig någon fin finsk lapphund. Så jag bestämde mig för att göra en själv. Jag tycker resultatet blev rätt bra, även om jag letar efter bättre hängare till just dessa. Skönt att ha en Hasse-man som vaktar min nummerlapp! ❤

Jag arbetar i materialet krympplast. I början är de ett plastark som är lite mindre än ett A4. Efter att ha målat på arket klipper jag ut figurerna och krymper dem i ugnen. Där blir de ett par millimeter tjocka. Efter det lackar jag dom och limmar dit eller sätter fast smyckesdelarna. 🙂

En nyckelring eller halsband av Hastur. 😉 Han ser sådär lagom nöjd ut över att hänga där, men jag tycker det var rätt kul. Skönt att veta var jag har honom.

För att kunna testa att göra nummerlappshållaren och nyckelringen behövde jag beställa smyckesdelar från en hemsida. Om ni är som jag förstår ni att det kan bli rätt farligt. 😉 Det sprang raskt iväg till att bli annat än mina finska lapphundar. Jag lyckades dessutom knåpa ihop både broscher, halsband och örhängen.

Det är sjukt kul, om än väldigt noga med att vara stadig på handen. 😉

Örhängen

Broscher

Alla de saker ni ser i posten går att köpa. Klicka bara här ❤

Det kommer komma ännu fler saker framöver, så håll utkik om ni är nyfikna! 🙂 Jag vill gärna göra fler hundraser, speciellt eftersom att jag är säker på att det är fler än jag som aldrig hittar min favorit bland de “vanliga”. Om ni vill så kan ni tipsa om en ras så kanske den dyker upp här framöver. ❤

Ett år med Hasse-man

När jag ser snöblasket hälla ner utanför fönstret får jag ju egentligen skylla mig själv. Det är nämligen så att igår sa jag till Hastur att imorgon, då var det ett år sen vi hämtade hem dig. Så du får bestämma väder.

Det var en grå dag när vi hämtade honom från uppfödaren. Nedbäddad i en Brooklyn-lager kartong för öl som husse donerat sov han i princip hela resan hem, och han gjorde inte mycket väsen av sig.

Ettårsfirande kan man ju inte gärna göra inomhus hur gärna matte än vill, så det var bara att bege sig ut i slasket.

Jag hade gärna tagit med mig min “riktiga” kamer och fotat lite, men det hade herrn nog tänkt på. Inte tar jag ut den i det här vädret. 😉 Passade även på att mäta vår runda, 2 km är den på. Vår hjälte fick gå lös hela vägen och snart är det dags att skippa den här linan.

Inkallning och torkad kycklingfilé

Igår var vi ute på promenad med några kompisar. De släpper sina hundar så då är det svårt om jag inte gör det också. 😉 Jag har övat en hel del med Hastur och det har gått riktigt, riktigt bra. Men jag släpper honom inte utan sin 15meters nödbroms, även om han inte riktigt har gett mig skäl att använda den på länge. Även om vi får syn på en annan hund på avstånd kommer han till min sida.

Hur som helst så har jag ju tränat en del och bestämt mig för att om det finns nåt bra tillfälle att testa i (halv)skarpt läge så var det nu. Jag vet med mig att det är min egen osäkerhet som gör att jag inte vågar, och att jag måste börja lite på min hund. Nödbromsen får stanna hemma, den funkar inte riktigt när vi ska leka med andra hundar.

Vår väg går till en liten glänta där hundarna får leka en stund, och där vet jag att vi är säkra.

Vi ökade på inkallningsträningen i början av året – här i januari 😉

Jag ropar in honom ibland när vi är ute och går bara för att ge honom godis eller klappa om honom. En joggare knatar förbi men Hastur tittar inte ens åt honom, fullt upptagen med att leka med sina kompisar i skogen. Det börjar kännas lite bättre – han kommer ju faktiskt! När vi väl  är framme i gläntan så får de fnatt och leker som galna. Jag fortsätter att ropa in honom ibland, speciellt om han drar in i skogen. Kommer han inte snabbt nog skyndar jag mig att gömma mig bakom ett träd. Jag misstänker att Hastur tycker matte är lite knasig som gör så, för han brukar alltid titta lite förebrående bakom ett par träd innan han hittar mig när vi leker kurragömma.

På avstånd ser jag två hundar som Hastur brukar skälla på när vi träffar dom. Eller ja, den ena hunden och Hastur brukar ha skällfest. Jag blir lite orolig och tar tag i selen på honom men rätt som det är tappar jag greppet och han drar. Jag ser honom ränna rakt in i skogen och tänker att ja, nu kommer den där stackars hundägaren få händerna fulla. Beredd att springa efter gör jag ändå ett försök och ropar på honom.

Och. Han. Kommer. Tillbaka.

…och en snöfri bild från december

Som ett skållat troll skjuten ur en färgglad kanon kommer vår hjälte i full kareta tillbaka till mig. Han får en bit torkad kycklingfilé som jag snott av Anna (tack!) och så leker vi lite med en pinne jag hittar på backen. Lite förvånad tittar jag på honom.

Det har gått bra när vi övat, annars hade jag ju inte släppt honom från första början men på något sätt förväntade jag mig ändå inte att han faktiskt skulle komma i en sån situation.

Lite senare testar jag att ropa in honom när han leker med sin favoritkompis. Det går det också, om än lite mer trögt. Men han kommer när matte hotar att sticka iväg och gömma sig bakom sina älskade träd.

Älskade gris. Jag ger honom… eller nej, jag ger oss alldeles för lite beröm. En stor klapp på axeln till matte och hund.

Hasse haffa guzz

Så sitter han där igen. I fönstret och spanar. Det är väl egentligen bara bra att han använder den tron jag har byggt åt honom, men jag misstänker att han spanar efter tjejer.

Vi har haft en löptik på andra sidan trapphuset nu. Hon bor inte där men hennes ägare är där för att lämna över sin andra hund till sin dagmatte två gånger om dagen. Nu har hon gått in i höglöp och vår hjälte får lite svårt att koncentrera sig när vi går ut i trapphuset. Till hans försvar sköter han sig bra i lägenheten.

Egentligen är det inte så farligt, förutom att han petade i maten ett par dagar och var lite uppe i varv på kvällarna. Nej, det jag tycker är mest irriterande är det eviga dragande i kopplet och att han fastnar i fläckar på promenaderna. Vi har fortfarande en hel del jobb att göra när vi tränar koppelgående. Vissa promenader brukar vi öva massor medan andra är mer avslappnade – han får fortfarande inte dra för kung och fosterland, men vi tränar inte på samma sätt. Nu när han drar som en tok på varje promenad hamnar vi ofta i konflikt och det är tråkigt. Sen att han drar för att hans hormoner spökar gör ju att jag inte vill bråka för mycket. Det är ingen idé att kasta krut på döda kråkor.

Jag önskar att jag orkade träna varje promenad men det gör jag inte. Har funderat på att köpa en anti-drag sele, vi fick testa en sån på unghundskursen och det verkade vara ett bra komplement till vår träning.

Vi får se. Jag tänker att jag inte ska ta ut mig alldeles utan spara min energi. Har ni några supertips (gärna roliga!) på hur ni tränar koppelgående så kom gärna med dom!

Trots allt detta går det faktiskt jättebra vid hundmöten. 😉 Så helt hopplösa är vi inte!

Hasse haffa guzz? Hasse haffa guzz guzz?

Flappar, rävar och annat pyssel…

Som ni säkert vet vid det här laget är jag en kronisk pysslare. Jag har på sista tiden riktat in mig på bara krympplast, för att verkligen kunna utvecklas med det. Har beställt broschnålar, nyckelringar och annat skoj också. ❤

Ett gäng finska lapphundar som fick flytta i veckan.

Min bil behövde en nyckelring så det fixade jag också. Och vem bättre att vakta volvon än en mini-me?

I samband med nyckelringen fixade jag även några rävar och en till flappe.

Räven igen, krympt och färdig att få en magnet.

Blev så nöjd med räven att jag gjorde ett gäng. Dessa ska bli örhängen, en brosch och en nyckelring. Näst ut ska jag göra ett gäng grävlingar, vargar och ugglor.

Som ni kanske har sett har det även dykt upp några nya headers på bloggen.

Allt som allt pysslar jag så mycket att jag blir snurrig nu. Då är det tur att jag har världens bästa hjälp(stjälp)reda. Även om han försöker stjäla krympplast, vill vara med när jag vaktar ugnen och andra mindre bra saker. Det kanske blir tillfälligt Hastur-förbud i pysselstugan när jag ska limma med superlim nästa vecka. 😉 Det är ingenting för en unghund att vistas i närheten av, knappt matte-säkert ens.